Aftonbladet – 27 augusti 1847, sida 3

Si Ulla VU AIR Se ILL AI ILLA (dä ee. 0. RULLT dig sinnesstämning,... busar på med sitt bräde ör pannaen.... sältringsaktig) O. s. V. V.nterbladsredaktören talar ock om sig sjelf. Ian sätter sig bland dem som älska att låta en smula gentleman, framskymta i hvad de yitr:. Högt förklarar han att det,för att väga sig emot Vinterbladets redaktör, fordras egenskoper som jieke växa på träd,. Han pöser af firvämhet när han sänker sina tankar och ord ned till motståndarens bekantskap med arcbiekturens historia; men nästa dag lägges han Hill marken af denna ringa beka.tskapp. För de svagaste krafter snafvade den gräslige, och yttrar nu: Vi, (Vinterbladets redaktör) hafva blifvit öfverfallne, personligen öfverfallne för en i hofsamma ord affattad beiraktelse i ett allmänt ämne. På sitt nya läger vill han ej hafva något obytt med en egenkär och bjälpligen samvetslös trätobroder. Allmän menniskokörlek uppmanar hvar och en, Jsom fått smaka och se huru Jjuflig han är, att varna andra med ett: foenum in cornwp... ingen ting stall rubba vår föresats att för aldra sista gången hafva bytt cerd med den författarer, så vidi vi känra igen honom; och det är i allmänhet lätt, ja bar aldrig varit så lätt i fråga Om någon svensk skriftställare på två och trettio år. Dermed -sluiades första filttåget. Den der svenska skriftställaren hade mycäct försyndat sig emot Vinterbladet. Han hade agil g friheten visa, att dess redaktör, sedan han började afhandla tapitlet architektur, om bvilket han ganska riktigt sjelf anmärkte uttryckligenn, att han hade icke kunskap i frågan — en fråga, imedlestid den han synes på sågot vis hofva förbundit sig att afhandla — hugger cupphörligen i sten.) Beljugit Vinterbladet har insändaren icke. Men han har, det erkänner ban, gjort något om är ännu värre; ty han hade klart visat inför allmänheten buru missledande och falska Vinterbladets påståenden varit uti denna sak, ehuru de, efter hvad redaktören sjelf förehållit oss: ögonskenligen tillkommit efter mogen öfverläggning.n Nog tycktes Vinterbladsredaktören dock en gång hafva svurit, att icke mer förlöpa sig i musei-frågen; men en äldre och bögtidligare ed lärer binda honom i krigstjensten emot täflan och hos koteriet. Det skar detta koteri alltför nära intill roten, att herr Scholander hade förlorat sitt monopol. Något utfall ansågs nödigt, och kärntrupperna sattes på benen. En stor kämpe, Vinterbladsredaktören, kom så — emot sitt foenum in cornu,, och emot sin ,föresats att för allra sista gången .... — nu plötsligen åter i fält. Han trodde sig ega ett mördande vapen i att med dubbelt språk beskylla den samme, — ack! ännu en gång: den författaren, så vidt vi känna igen honomp, — att bafva gått in i ett förhemligande om nya musei-ritningar af fästnings-byggare, och att anse det vara: med de sednaste projekterna, som lagläsaren sade, sen annan saklo Men det der oenum in cornu, satt är nu qvar, och Vinterbladets nya vapen var ej lyckligare än de förra; ty det var, såsom de — en grof osanning. Derföre — efter redaktionens af Aftonbladet ofvannämnde anmärkningar, i dess JV 480, och den författarens, artikel Museump, i MM 186 — kastade sig Vinterbladet på defensiven. Det var än en gång: öfverfallet — och ville nu fresta att låta en stor mina springa. När, nemligen, redaktionen af Aftonbladet hade gifvit, i det förstnämnde numret, det visserligen något otydligt förtjenta lofordet, att Vinterbladet förordade i början den fria täflan, äfven i denna sak (ritningarne till museum) fastän Jet sedan vände om och blef förfäktare af monopolet,; så tyckte Vinterbladet sig här hafva fatt fatt i en hake. Det påminde sig väl, att då Aftonbladet trädde upp emot herr Scholanders monopol på museiritningen, så trädde Vinterterbladet upp emot architektonisk pristäflan, och bade till ingångsspråk: Det bar nu blifvit afgjordt och dekreteradt utan all appell, att vid uppgörande af ritningar och plan för stora byggnader täflan måste tillgripas,.... Vi hafva således begynt titta oss om uti historien om dessa nödvändiga täflingar.... (ja, det var då, som begynnaren fick för tittav)....: det mindes huru det snart derefter kungjorde: hvad vi i vår artikel velat... (j2, visserligen velat, och mycket åstundat)... bevisa — och bevisat, hoppas vi — är att täflan i allmänhet misslyckais och ledt antingen till inga eller dåliga resultaterp. Det var nu stunden att draga något gagn af dessa gyldene ord; och nu, på pricken, att en diversion måste företagas. Vinterbladet kunde, tyckte det, efter sådana förord, här få rena hugg På sina motståndare: kunde uppröra himmel och jord,, ja, kunde våga att kalla dem för ljugare,, beskylla dem lör oärlighetn, derföre att någon hade trott sig finna — bland den mängd förklaringars och skrufningar, som bladet gjort under striden — alt det skulle bafva början förordat den fria täflan. Ack! men stunden var också nu inne, då behofvet af täflan för museiritningarne hade visal sig, i sanningens kärfva nakenbet. Alltså: att tala emot täftan gick nu ej heller an. Dn kloke, den mångförsökte, steg då upp iethögsta han kunde, inför allt folket, och sungjorde, i samma andedrog: dels, att det var en dikt, att kan hade förordat, täflan: dels ) Man skulle kunna fråga: huru är det möjligt att med oförsagdhet, med .... träda upp inför publiken, att afrandia en sar, deri man uttryckligen anmärker,, att man har icke kunskap i frågan?