Aftonbladet – 26 augusti 1847, sida 3

länge icke historien tager en annan riktning — en så kallad ,tidsenlig författning, men lika mycket den tidsenliga omständigheten, att de: är folket, som. tillkämpar sig densamma. Hulvudsaken är nu, att man icke mera beviljar någon. oktroj. Den preussiska poltiken har blifvit för rådlös, och följaktligen för kraftlös, för att kunna längre motstå folkets cnspråk, äfven i fredstid. Med hennes närvarande system kommer hon hvarken fram eller tillbaka. Hon miste bringa folket ett offer af sitt system. Skall hon göra det frivilligt? Det vore dårskap att tro något dylikt! Hon skall giva intet annat, än hvad hon måste gifva, men att hon verkligen måste gifva, det her bon redan nog bevisat — i bisaker. -Tro!s frasmakeriet om oefhängigheten al hennes beslut, hvilket just icke velat rätt imponera, må men vara lika förvissad, som om vexlingen af dag och natt, att hvarje medgörlighet hon visar blott är en ofrivillig, en genom den uppvaknande folkkraften aftvingsd eftergift. Vid denna eftergift sker hon åt sitt system rädda hvad räddas kar, men också detta hopp skall hon uppgifva, om folkviljan vet begagna sig af hennes förlägenhet, samt visar prof på fasthet ceh konseqvens. Hon är, såsom allt motstånd mot tidsriktningen, i en förtviflad försvarskamp, som förbytes i nederlag, så snart hon blifvit fullständigt afslöjad. Den tid skall komma, då hon ser sig oundvikligen tvungen att på!ruga folket uppfyllandet af sitt gamla löfte; naturlistvis är det då för sent att gå in på någo: dylikt. Det ör hofvudsakligast två makter, som måste förena sig i motstånd mot henne, och hvilkas förenade opposition kon föreskrifve henne lagar, nefoligen: Preussarnes cceh de pkonstitutionelan Tyskarnes vaknande folkando. , Forts. följer.) (25 OCONNELLS BEGRAFNINGÅ I fransyska tidningen Le Constitutionel läses en korres-pondens-artikel från Dublin, i hvilken örekommer, bland annat, följande beskrifning på likbegängelsen efter OConnell: Från al:a kyrktorn börde vi klockorna klämta kvar femte minut. Allt efter som vi fortsatte vår väg, sågo vi gatorna, hviika i hörjan synts oss tomma och ödsliga, fyllas md en mängd fok, hvaribland äfven barn, svartklidd?, med långt hängande sorgflor på hattarne, och ifver axlerne ett sorgschärp, uppknutet med hvita band, enli.t engelska bruket. En tät skara af sorgklädda män och qvinnor visade sig nu, och efter dem en triumfvagn helt och hållet förgylld, dragen af 6 svarta hästar, och smyckad med velsprik ech sorg-emblemer. ÖOfvanför en knippa fenor af silivertyg såg man det för Irland så kära namnet af dess beriare, OCennell. Vid åsynen af detta namn, och den toma ländstol, som stod öfverst på vagnen, framställde sig ovilkorligen för oss ett minne. Det var här på dessa gator, smyckade med tapeter och blomster-guirlander, som för 4 ir sedan, nöstan på samma dag, samma folk i triumf följde OO Connell, dess eafgud, OConnell, dess martyr, då han, liksom genom ett under, utgick ur sitt ärofulla fängelse, och uppstämde til hans ära jofsånger och lät luften genljuda af glädjerop. Det var här, från denna ländstol, som den utmärktaste men, Irland nigonsin burit, strålande af lif och helsa, kastade sina blicker kring dessa välbekanta gator, återsåg med. förijusning sina trogna vänner, hörde med hänryckning eit helt folks glädjerop, och andades åter frihetens balsamiska luft. Ack! 4 år äro knappt förflutna; det är ännu samma folkhopar, samma triumfvagn, samma namn, upprepadt af tusentals munner, samma entusiasm i alla blicker, samma beundran i alla sinnen. Men den vältaliga röst, som trängde till alla dessa själar, är för alltid förstunomad; denna vegn, som återkallur så rörande minnen, är tom, icke mera intagen af den store man, som då tbronade derpi; den rörer sig nu framåt betäckt med sorgens flor, cch de skaror, som då gåfvo Lif åt en högtidlig och kunglig ståt, följa i dag med sorg en kallnad aska. Om nånsin en kontrast varit sönderslitande, så är det denna: Irlend i tårar, föliende OConnell till hans sista hvilorum, på semma ställe, der han nyss fördes till friheten! Imedlertid har triumfvagnen passerat. Efter den kommer en lång precession sf de särskilta hendtverksyrkena, med deras fanor, emblemer och anförare, somliga börands den heliga jungfruns bild, andra sina korporationers vapen, och alla en svart fana, På hvilken står teknadt: nÅL vår befriares ära och odödlighet!s Derefter komma barn i dubbla leder: det är barnen från de kristna skolor, hvilkas beskyddare OConnell var. De omgifva med sina tårar och sina böner den präktiga kalafalk, på hvilken den store telarens jordiska lemningar hvila, inneslutna i en likkista, beklädd med rödt samme. Dessa lemningar hafva från Itelien blifvit förda genom Frankrike och England till Irland, enligt den döendes sista vilja, då han sade: Jag öfverlemnar min kropp åt Irland, mitt hjerta åt Rom, och min själ åt Gud! Långa utbrott af sorg och saknad gifva sig luft vid åsynen al denna likvagn, som innesluter hvad Irland så högt ölskat, och folket faller öfverailt, der den framtågar, på knä och beder. Perefter komma i långsamt tåg, förspöinda Imed 6 florbehängda hästar, de vagnar, i hvilka den store aflidnes 4 söner, Jotn, Mauritz, D.niel och Morgan befinna sig, jemte hans mes lälskade vänner, d:r Miley, d:r Nicholson, erkeIciskopen af Corfu, Daniel Monaghan och Thomas Stee!e; slutligen bröderre af kristna Jä SAUL Av EE TAHIR 6 rv