Aftonbladet – 26 augusti 1847, sida 3

andra, som pannkakor sins emellan. I salongerna, der äro ja alltjemt sofforna fulla af stora, granna, sömniga maironor, och i denssalen stå deras döttrar fagra som rosor och spaka com lemm När en äldre syster, genom någon ödets nyckfulla skickelse, blifvi:, i behörig ordning, till det förunderliga äkta ståndet. afpolleiterad, genast kommer der små rekryier i hennes ställe, och skillnaden emellan dem har jag sällan varit nog finkänslig för att kunna upptäcka. Tvenne lagar styra detta lifvet: dansa och kurtisera. Säger jag en qvickhet, så skrattar man, säger jag en dumhet, så skrallar man; men säger jag någonting som är — alls ingenting, ja, då skrattar man också. Lejondrift fann sig träffad af anmärkningen och tog all sin sjelfbeherrskning till fånga för att se allvarsam ut. Hvad dig beträffar, återtog Gyllensväng efter en liten paus och fortfarande vändande sig Lill Wiftenberg, förvånar det mig, att höra dig klaga, du som så väl förstår, icke allenast att helägra ett känslofullt hjerta, utan äfven vet ait brandskatta. Jag känner orsaken till ditt missmod, tillade Lejondrift, du lider af saknadens qval efer en viss förtjusande grefvinna — inga namn, ha, ha, halp Ah, tala icke om den snön, som föll ifjol, senmälde Wiftenberg och låtsade qväfva en suck, genom att hvissla en polketia. Du vill då icke lefva i minnets verld, som poeterna uttrycka sig,, sade Gyilensväng. Men besitta mig har icke du ändå varit lycklig som en skolpilt i ett päronträd; och fatalt var det, ait den töken Stålbrand så rt skulle ledsna! efter hvad rationel, ibroks-! li han