Aftonbladet – 26 augusti 1847, sida 3

nVerlden är nog ej ändå Så farlig!n VIL VID ETT GLAS PUNSCH. I hr De la Croixs eaf på Norrbro finnes, sem hvar man vet, en Sallon des Damesn, hvarest dock aldrig synas några damer, utan vanligtvis endast en Pa pegoja. Här i denna salong sutto en afton i början af året, kring ett af de små runda marmorborden, trenne unga karlar, smuttande en deliciös aranaspunseh. Dessa herrar hafva vi råkat förr en gång: de voro Felix Wifiienberg, Frits Gyl!ensväng och Ture Lejondrift. Redan hade de trenne vännerne afbandlat hvarjehanda riksvigtiga ämnen och med djupsinnighet uppgjort sina funderingar så väl öfver de fyra riksståndens och enkammarsystemets, som äfven vapenrockarnes och frackarnes absoluta och relativa, moraliska och materiella företriden. Nöringsfriheten hade man också undrat öfver — nu talades om nöjea och skönheter. Jag, för min del, sade Wiftenberg, vär missnöjd med saisonen. Sällskapslifvet i vinter tyckes mig lefva mera af gammal vana, än af behof, liksom min kära onkel. Våra damer, de äro visst alltför täcka, och älskvärda också, men här finnes ingenting inspirerande, ingenting tusan djeflar, och våra nöjen smaka som en hvardagsmiddag i ett tarfligt hus: allt är ganska godt och rensmakande, men saknar totalt hvarje pikantare krydda; man blir mätt utan all njutning, liksom af oxstek.n Lejondrift gaf sitt bifall tillkän hjertligt, småqviltrande skrait. I år, som i fjol) svarade G bar, Gud ske lof, numera bu för mig är verlden, som eti lik, och den ena vintren tyckes; mi