Aftonbladet – 24 augusti 1847, sida 3

från skorstenen nästan ludrätt mot himmelen, liksom en god ande; och de långa, hvita väfvarne, som från blekbacken lysa lång väg, tala om ett arbetsamt hus. Det hvilar någonting ljuft, godt, behagligt vid detta ställe; låtom oss nalkas närmare. Se der, bakom udden, glider fram en liten ökstock. På akterbrädet sitta tvenne fruntimmer. Båda hafva ett särdeles täckt, friskt och gladt utseende, och ehuru den ena är brunett samt den andra är blond, den ena ser mera allvarsam och betänklig ut, men den andra synes full af skälmaktighet, är det dock icke svårt att finna, att de båda äro systrar. Den äldre tyckes vara ungefär så der midt i tjugotalet, och vi böra kanske icke förbise, att hon på sin venstra hands ringfinger — bär tvenne släta guldringar af det vanliga, betydelsefulla slaget. Den yngre åter kan knappast vara mer in sjutton eller aderton år. Hon har för tillfället aftagit sin hatt; de ljusa lockarna dansa med aftonfläktarne kring hennes blomstrande kinder, och från hennes klara ögon blicka lefnadslust, samt ett gladt mod. På hennes små fingrar finnes då gudskelof icke en enda ring. Sjelfva befilhafvaren på farkosten, mannen som sitter vid årorna, tyckes vara i sina bästa år. Han är af en stark kroppsbyggnad, har solbränd hy, rödaktiga mustacher samt ett öppet och säkert uttryck. När båten hunnit förbi udden och längre fram i viken, så att den rödmålade, envåningsbyggningen visade sig midt i fonden, utropade den ildre af de båda systrarna, med en verklig förtjusning: Ack, se vårt Bo, hvilket litet herriigt ställel, Hennes man, ökstockens roddare, tycktes just blifva särdeles smickrad öfver detta sin hustrus utrop, och hvilande på årorna, vände han sig om för att äfven sjelf kunna njutaden vackra anblicken af sitt kära Bo.