Aftonbladet – 21 augusti 1847, sida 3

att sätta krokben, för våra steg till fullkomlighetens himmelrike!? Det finnes, i fysiskt afseende, sjukdomar, som man brukar säga härleda sig just från för mycken helsa, från öfverflöd på styrka. Ett dylikt abnormt förhållande kan stundom inträffa äfven inom det moraliska besinnandet, när krafterna icke finna en sig motsvarande verksamhet. Ett oroligt sinne drifver icke sällan sig sjell ända till öfveransträngning, och själen, sålunda försatt i en sjuklig spänning, omfattar med passion hvarje retelse, utan att i första ögonblicket tillkalla det sunda omdömet, för att reflektera öfver böjelsens goda eller onda princip. Det är ej eller utan grund, som man talar um spelsjuka; det finnes nemligen en verklig sjukdom, som bär detta namn, och som, fastän den vanligtvis grasserar bland lättjan och odugligheten, samt sprides genom smittan af dåliga exempel, dock någon gång alstrat sig sjelf hos män, hvilka, mättade af en onaturlig själsverksamhet, finna en behaglig stimulus i spetsfundiga beräkningar och af medfödd drift ega förkärlek till alla äfventyrliga företag. Vill man åter i spelsjukan, med de moraliska begreppens fulla stränghet, endast se det låga, det föraktliga, den snikna penningegirigheten, då skulle man väl snarare kunna undra öfver, att hos ungdomen, som borde hafva nog af kärlek och poesi, finna detta fel så allmänt. Grefve Stålbrand egde stora kunskaper, utmärkta talanger och en ovanlig energi; men han hade också alltid varit af en orolig och excentrisk natur, samt, sällsynt nog, lika nyckfull som passionerad. Den ide, för hvilken hans håg lifvats, bade han alltid omfattat med hela sin själ och aldrig i något varit endast dilettant. Så hade han försökt mycket; han hade lefvat för kärlekens ljufva .hänförelser och för ärans förföriska bländsken; han hade varit räfjägare och astrolog, filosof och affärskarl, och