Aftonbladet – 21 augusti 1847, sida 3

lalla hyllade en stationär och hycklande politik, och lade äfven tydligt nog sina tänkesätt i dagen, vid utöfvandet af sina embetsförrättningar, trots den servila pressens anspelningar på deras hycklade liberalism. Detta bemödande att, i det längsta, åtminstone bevara skenet, ledde uppenbarligen sitt ursprung egentligen blott från fruktan: att folket möjligen kunde utstaka för trånga gränser för sina förhoppningar på den liberala souveräniteten; och derigenom den införda förtroendepolitiken blifva underkastad ett besvärligt intrång. Om man icke allmänt och i tid märkt allt detta, så må man hålla räfst med sin egen blindhet och icke söka skulden blott hos andra! ÅA andra sidan må man äfven visa att man bortlagt dlindheten. Af en prins med någorlunda inre kraft, som sedan decennier har beredt sig på sin thronbestigning, kan man fordra att han, för sin regering, bldat sig bestämda planer, enligt ett fast system; och om ban, cfter sitt tillträde till regeringen, offentliggjort detta systems hufvudgrundsatser: så är det en dårskap att hoppas derpå, att han utan nödtvång skulle handla efter motsatta grundsatser. Sedan man var på det rena, i frågan om Fredrik Wilhelm IV:s afsigt, att ej antaga någon folkrepresentation, hade man att efterforska grunden för denna afsigt. Man måste finna den — förutan de personliga begreppen om den liberala souveränitetens, gudomliga ställning — i det preussiska systemet, hvilket den nye regenten blott kunde helt cch hill-t och oförändradt antaga, eller och alldeles förkasta. Detta system är ett rent dynastiskt. Äfven utan den hemliga akten sf ir 4822, hvilken kan gälla som ett råmärke för den nyare preussiska politikens omkastring (lagarna rörande provinsialständer hafva tillkommit vid samma tid), kunde det preussiska systemet icke längre förblifva i mörkret. Den preussiska politiken är, liksom den ryska, mera yttre än inre. Den inre tjenar till medel för den yttre, under det att, till exempel i Österrike, den yttre tjenar till medel för den inre. Förökande af det preussiska inflytandet cch dernäst utvidgning af de preussiska gränsorna, vid dertill sig yppande tillfällen — se der i få ord berlinerpolitikens hufvudsyf:e; och fältet för dessa operationer är hufvudsakligen Tyskland. Sina tyska projekter har Preussen så mycket ifrigare vidblifvit cch utvidgadt, ju mindre det afundsjuka Österrike var i stånd att fullfölja sina spekulationer, i samma riktning. Österrike har råkat intaga en helt och hållet defensif ställning till Tyskland, under det att Preussen alltid befunnit sig på offensif fot till detsamma. Planen af ett preussiskt öfvervälde, som förut blott antyddes och behandlades hemLlighetsfullt, ligger nu i öppen dag för hela verlden, så vidt men vill se, trots den oförskämdhet, hvarmed det preussiska kabnettets tjenare söka förneka densamma. Det är således icke en stor id, såsom hvars upprätthållare Preussen vore att betrakta: icke preussiska folkets frihet, skulle detta öfvervälde förfäkta, samt grunda en befrielse, äfven för hela Tyskland: — nej! blott för dynastien, för huset äro i första rummet alla krafter till preussiska öfvervigtens förstärkande bragta i verksamhet; cch att det dervid icke yppat sig någon brist på handtlangare, hvilka, i händelse af framgång, likaledes hade enskilda aspekter, förstås af sig self. Icke ur den rena källan af ett ädelt sträfvande för mensklighetens väl, blott från de orena motiverna af äregirighet, maktbegär och lystnad efter glans, Oo. s. V., utgår således den sannolikt af Fredrik den store inledda, så moraliskt masquerade och med så liberala åtbörder hycklande nya politiken. Hvad den, under sin utveckling, uträttade till mensklighetens och folkets väl, var icke ändamål utan blott medel. Till och med sjelfva kulturen måste låna sig som medel åt kulturens förtryckare! Med svart på hvitt är detta allt uttaladt i förrberörde akt af år 4822, och detta dokument är ieke förr vederlagt, än den preussiska politiken gör sg beroende af folket och afsäger sig användandet af alla medel, som berättiga henne att agera mot folkets vilja. Preussen är så länge Tysklands hemliga fiende, som det icke går derpå löst: att, skiljdt från ryska och österrikiska kabinettspolitiken, befordra folkväldet i Tyskland och bringa tyska friheten ett offer af sina planer att upprätta en särskild stormakt. De preussiska fraserna om beskydd åt Tyskland, om medelpunkten af tysk bildning, om tysk enhet o. s. v. är rent af intet annat än lockmat; och de blifva ej förr besannade, än Preussen vill låta föreskrifva sig sin politik af ett tyskt parlament. Detta för oss tillbaka till författningsfrågan. Det är klart att det skulle heta att öfvergifva det antydda systemet, om man tillerkände folket verklig representationsrätt. Folket skulle framförallt begagna densamma till att förminska skatterna, reducera det kostsamma och förderfliga militärväsendet, inskränka den jättelika administrationen, moderera hoflyxen, förlama de höga förbindelserna, framtvinga en annan hållning mot Ryssland — korteligen, vrida kabinettspolitiken alla sådana medel ur handen, som kunde begagnas till andra än de af folkets sympatbier omfattade ändareål. Allt detta skulle redan varit ernått och Preussen tillika med hela Tyskland stå på en vördnadsbjudande böjd af frihet och nsaticnalkraft, om Fredrik Wilhelm den tredjes löfte i tid blifvit uppfyldt. För att icke låta RR re RA AT ARA