Aftonbladet – 21 augusti 1847, sida 3

icke då hemta ur den hemlighetsfulla nattens sköte, och hvilka dyrbara lärdomar skulle man icke då vinna af alla lifvets oändliga kontraster! — Minan är också, sit venia verbo, en nyfiken krabat — se nu bara, huru djer:t han kikar in i det der fönstret — och det är ändå ett sängkammarfönster! — Men minan är gudskelof (gudnås!) stom som en fisk och talar icke om för någon dödlig, hvad han ser.... Samma stråle, som så djerft smög sig in emellan grefvinnan Stålbrands sängkammargardiner, hvilade också en stund på Selims mörka panna, — och Selim, det kan man väl veta, han hade det minsann icke för bra, der han stod, lutad mot stenmuren, midt i öde natten, och lät snöyran svalka sitt heta blod — — men, säger den vise, hvad hade han också der att göral Den vise vet nemligen icke af några andra känslor, än gikt och podager, och dricker ölost hvar qväll, för att icke under natten besväras af galna drömmar. Om jag icke så nyligen önskat att vara en måne, skulle jag nu önska, att vara en vis. När Selim ändtligen återkommit hem i sina rum, sade han för sig sjelf: Det är då afgjordt: jag hatar henne!x IV. MASKERING OCH DEMASKERING. Efter allt hvad vi hafva hört, var grefve Alexander Stålbrand en ädelsinnad man, som redan hunnit lifvets mera stadgade ålder, då lynnets hetsigheter och känslornas svallande floder bemästras af den mognade erfarenheten. Men hur är det väl då möjligt, kan man fråpa, att en sådan man kan blifva spelare? — Ack, när voro väl de menskliga förvillelserna inskränkta inom vissa åldrar; när upphörde vi att i våra hjernor lemna rum för sådana hyresgäster, som återgälda vår gästfrihet endast med olyckor; när slutade väl vår egen natur