Aftonbladet – 21 augusti 1847, sida 2

BR, Tr nen Arr trnt misströstan, uppfyller sin medborgarepligt vid utseendet af riksdagsmän, så eger fosterlandet utt påräkna en framtid, hvarunder samhällsförvättringarne, om ock genom det folkfiendtliga notståndet fördröjda, dock med gifven säkerhet n gång skola inträffa. LITTERATUR. Ryssland under kejsar Nicolaus den förste, af Iwan Golowin. Redan förlidet år utkom denna märkvärdiga ook i svensk öfversättaing; vi hafva icke hastat med vår anmälan deraf, öfvertygade, att olotta annonserandet af en bok om Ryssland, leita ehuru närbelägna dock obekanta land, varit tillräckligt för att bereda boken uppmärksamhet och afsättning. För dem, som icke haft tillfälle taga kännelom om ifrågavarande arbetes tillkomst och innehåll, meddela vi följande. Författaren hade varit borta från Ryssland omkring halftannat års tid, då han en vacker lag i Mars 4843 erhöll förständigande af ryska sändebudet i Paris, der förf. då uppehöll sig, utt genast lemna nämnde stad och begifva sig ill Petersburg. Han invände, att han af sjukighet var hindrad ställa sig denna befallning ill efterrättelse; men enligt ministerns instrukion, skulle hvarken sjukdom eller någon anan förevändning antagas såsom skäl för uppskof med den anbefallda hemresan. Imedlertid tod herr Golowin på sig. Han hade under ryckning en statsekonomisk afhandling, och var öfvertygad alt man i anledning deraf haft ina farhågor, ehuruväl vederbörande platt inte vände dess innehåll, som var vetenskapligt och snarare för, än emot Ryssland. Furst Peter Dolgoruky, som på samma gång blef bemkalad, hade kort förut låtit trycka ett litet verk, ainder titel: upplysningar om de förnämsta faniljerna i Ryssland, af grefve Almagro, hvilet väckt ond blod; fursten hade nu föranledt sitt hemkallande derigenom att han under ranskt beskydd skref en historia om huset Romanof, hvilken han just var i begrepp att sluta, då han blef befalld att hemresa, och hvarpå följde en förvisning till Wiatka. Hr Golowin fruktade att äfven han skulle blifva förvist till någon af de inre, till Siberien gränsande provinserna, hvilket går ganska lätt för sig; efter åtskilligt skriftvexlande, som drog ut på tiden till början af år 1844, förklarade förf. slutligen, i ett bref till utrikes ministern grefve Nesselrode, att han lemnat sin tjenst och sitt fädernesland, för att taga undervisning i skönskrifning, som Hans excellens en gång hafi den godheten att tillstyrka honom. Gretve Nesselrode uppvisade brefvet för kejsaren; denne förordnade genast seqvester på all Golowins egendom, anbefallde hans anklagande för olydnad och högmålsbrott, och gaf order att låta arrestera honom, så snart han satte foten på rysk botten. Andtligen gjorde H. M. författaren en gång den äran att uppläsa hans bref inom en liten krets vid hofvet. Hvem hade väl kunnat tro,, utropade han, -tt Golowin skulle författa ett sådant bref! Dömen sjelfve, mina herrar! är detta bref väl skrifvet? Strax nockade sig herrarne och sade: Sannerligen, nådig herre, är detta bref rätt illa skrifvet., Uti ett och tjugo kapitel har författaren medlelat sina iakttagelser och anmärkningar öfver Ryssland, dess regering och folk. Han har i å, men skarpa drag återgifvit den sorgliga annlicken af detta land, hvars årstider äro två vintrar, den ena hvit, den andra grön; han har skildrat folkets lynne och lensdssätt, atan att på minsta sätt smickra: om jag tala: lla om Ryssland, så sker det endast af välvilja derför, säger han. På regeringen lägger han skulden för alla de lidanden, som nedtynga hans fosterland; det är regeringen — menar han — som gör Ryssarne till hvad de äro, och hon måste taga på sig ansvaret för folkets la synder; men i främsta rummet lägger han kejsar Nicolaus till Jast det onda, som skett och sker, och hans omdöme om den mäktige ;utokraten äro bittra, ända till hätskhet. Han ar intressanta notiser om statsförvaltningen, jagarne, litteraturen och näringarne. En mängd pikan!a anekdoter från hofvet, polisen cch säll-kapslifvet krydda det hela ef verket och göra det till en ganska smaklig lektyr. De bekanta blodiga uppträden, hvarmed kejsar Nicolai regering började, skildras och belysas af förf. sålunda: Alexander hade dött i Taganrog den 49 November 4825. Med honom sjönko storsinnade planer i grafven; bekymmer och oro lemnade han qvar; bekymmer, som hittills varit lindrade genom Araktschejefs förvaltning, uti hvars händer han lemnade rikstyglarne, sedan han sjelf fått leda derför; —