Aftonbladet – 21 augusti 1847, sida 2

älskvärdt, allt skönt, allt godt. Selim såg ännu en gång från dessa milda ögon en sann, en öppen blick; han kände såväl igen den sedan fordom, fastän nu en sönderkrossad tår ersatte blixtarne af det friska lefnadsmodet. Med ofrivillig värma tryckte Selim hennes arm närmare till sitt bjerta; ban skulle velat falla ner på sina knän och tackat henne för de ord hon yttrat. Ack, ingen jordisk glädje är ädlare, än den bjertat känner i de ögonblick, då en gudomlig sanning skingrar lifvets töcken. Men Theres2 var redan åter igen helt och hållet verldsdamen, beundrade kammarherre von Lebens exponerade Salvator Rosa och blandade sig, med fulikomligt återvunnen glädtighet, i den allmänna konversationen. Sällskapet lifvades, såsom genom ett trollslag, al sin herrskarinnas munterbet. Det blef ett af dessa lätta, ljusa ögonblick, som gudnås äro så få bland våra stora societcer. Pratet fick lif och esprit. Hvar och en fann sig animerad. Man skrattade, utan att rätt veta åt hvad. Skämtet drog sjelfva allvarsamheten med i sin yra ring, och stora dumhufvuden förvånade sig sjelfva med egna qvickket2r. . Kammarherrn räknade med förtjusning hvarje skrattsalfva: det var stora verlden, som skrattade — stora verlden! — Ia, ha, hal — Om nu också Stora Borup stått i ljusan låga, så hade dess lycklige ägare skrattat ändå. ,Den sköna grefvinnan är älskvärd, som sjelfva älskvärdheten! hviskade han till sin granne på högra sidan, och för grannen till venster bedyrade han, att den sköna grefvinnan var snillrik, som sjelfva snillrikheten! — Men just som hen för ännu en tredje person skulle utbreda sig i en ny kompliment ö!ver sin utmärkta gäst, stod denna midt framför honom, gjorde en förtjusande afskedshelsning och lemnide soirgen åt sitt öde. Kammarherrn hann knappast repa sig så mycket från sin oangenä