Aftonbladet – 21 augusti 1847, sida 2

oro, som ännu mer ökades genom den storm, som i tysthet sammandrogs, och af hvilken man hade en allmän aning. Man var ingenting mindre än lugn öfver Rysslands framtid under Alexanders bröder. Constantin var på sin höjd egnad att förnya sin faders styrelse. Vansinnig, nyckfull, god och elak, allt som det kom på honom, kunde han icke ingifva något hopp om en stadgad och klok regering. Nicolaus var knappt känd. Constantin hade för öfrigt, i följd af sitt giftermål med furstinnan Lowitz, dotter af en simpel polsk adelsman, Grusensky, afsagt sig kronan. Afsägelse-akten och Alexanders testamente, hvaruti han utnämnde Nicolaus till sin efterträdare, voro nediagda i Himmelsfärdskyrkan i Moskau, och öfverlemnade i de tre högsta riksmakternas vård, Synodens, Statsrådets och Senatens. Uti sin skrifvelse till kejsaren af den 14 Januari 1822, förklarade storfursten Constantin, att så vida han skulle beklädas med den höga värdighet, hvartill håns börd kallade honom, tilltrodde han sig hvarken det snille eller den kraft, som erfordras dertill. Nicolaus lekte med kronan, lät erbjuda den åt Constantin, och lät trupperna aflägga trohets-eden, under det han sålunda, ehuruväl ban ifrade för motsatsen, höll sitt dyra fädernesland i ovisshet om dess rättmätige beherrskares persom. Constantin hade förnyat sin afsägelse; och Nicolaus begärde nu trohets-eden för egen räkning. Detta gaf signalen till det hastiga utbrottet af ett uppror. Kärnan af den ryska adeln och af armen, unga män af hög bildning och lysande snille, måste finna deras ställning högst tryckande, under den organisation, som på dem tyngde. Lifvade af en oinskränkt kärlek till fäderneslandet, ville de, till hvilket pris som helst, bota sina lidanden, och hade derföre alltsedan år 1847 efter mönstret af utländska föreningar, namneligen det Tyska Dygdeförbundet, stiftat åtskilliga sällskaper. Ändamålet med dessa föreningar var: att genom anläggande af offentliga skolor, isynnerhet efter Lancasters system, sprida upplysning; genom utspridande af frisinnade ider, och genom egna ädla efterdömen arbeta på de lifegnas befrielse, dels derigenom att man sjelf öfvertog domare-embeten, när sådana erbjödos åt någon bland medlemmarne ), dels genom uppmuntran och äfven penningeunderstöd åt rättrådiga domare. Sålunda ville de genom sin medverkan befordra Regeringens ansträngningar, hvilka de ansågo för 0tillräckliga, och de höllo sina sträfvanden för så litet tadelvärda, att de åtskilliga gånger ämnade taga i anspråk styrelsens bifall. Endast farhågan att icke finna nog understöd för deras menniskoälskande afsigter afhöll dem derifrån. År 4822 öfverlemnades till kejsaren en bönskrift med anhållan om tillstånd att öppna en subskription för de lifegnas befriande; den blef utan påföljd. Man såg derunder de mest aktade namn, såsom grefve Woronzofs, furst Mentschikofs, och de förnämsta bland de sammansvurnas. Hr Wassiltschikof, nu president i statsrådet, hade i början förklarat sitt bifall dertill, men återtog det kort derefter. Flera bland de undertecknade föllo jemväl, i följd af detta steg, i onåd. Den i början under benämning af Sällskapet för landets bästa bildade förening antog sednare namn af det allmänna Välfärds-sällskapet, eller den gröna bokens (det sistnämnda efter fargen på inbindningen af deras lag). Den indelades i det Norra och det Södra sällskapet; det första hade sitt säte i S:t Petersburg, det sednare i Toultschin. År 4825 sammansmälte den med sällskapet De förenade Slaverna. Moskau tjente dem till föreningspunkt. De konstitutionella iderna voro då på modet, och hade i följd af 1843—4815 års fälttåg spridt sig ibland de bildade klasserna. De sociala förhållanderna blefvo inom dessa föreningar ett nödvändigt föremål för eftertankan, och ibland deras medlemmar uppstodo häröfver mångsidiga och lifliga debatter, hvilka dock snarare voro enskilda samtal, än formliga rådslag. Redan 4820 hade tillvaron af dessa sällskap blifvit angifven för Kejsaren Alexander, som likväl icke öppet ville uppträda. I Juni 1823 ledde underofficern Scherwood Regeringens uppmärksamhet på en så kallad komplott. Kapten Wagboroda vid Regementet Wiatka angaf i ett bref till Kejsaren Alexander, dateradt -d. 4 December, den förening, hvaraf han sjelf var medlem. Slutligen adresserade underlöjtnanten Rostowzof ett bref till Storfursten Nicolaus; Rylejef hade en afskrift deraf, och i en session d. 43 December visade han den för sina medbröder. Ni sen, sade han, vi äro förrådde; nu gäller det att handla; dö måste vi, det vare sig på ett eller annat sätt. — Slidorna äro sönderbrutna, ropade en af de sammansvurne, ,vi må icke dölja våra sablar. Den 1426 December, när gardet svurit trohetsed åt dåvarande Storfursten Nicolaus, spridde sig de sammansvurne bland dess leder, och sade åt soldaterne, att man bedragit dem, att Constantin icke hade afsagt sig thronen, att han marcherade på Petersburg, och skulle straffa förrädarne. Furst Stschepin-Rostowsky sårar general Schenschin, som hade trädt emellan, general Friedrichs bemäktigar sig fanorna, och fyra kompagnier af regementet Moskau tåga i fullt uppror emot palatset. Dit för äfven löjtnanterne Suthof och Panof en afdelning af gardets grenadierer. — Förstån ni denna rörelse, ropade Nicolaus Bestuschef till gardets marinsoldater, det är edra bröder man mördar, och hela bataljonen skyndade till vapen. På andra sidan ställer sig grefve Alexis Orlof, hvars broder befann sig bland de sammansvurne, i spetsen för sitt regemente ridande garde, och drar till Kejsarens undsättning. 4300 man befinna sig framför Senatshuset. Miloradowitsch, generalguvernör i Petersburg, söker återföra dem till ordning; Kahowsky dödade honom. Erkebiskopen i full skrud söker höja sin stämma; den öfverröstas af trummornas dån. Nicolaus befaller en sqvadron ridande garde att spränga de upproriska, det ridande gardet kastas tillbaka. Man har kanoner; en general hemtar patroner i sin vagnslåda; kanoniererna vägra att skjuta. Han affyrar sjelf styckena; de upproriska skingras. Fiera kulor hafva inträngt i åtskilliga rigtningar uti staden, de döda och såra ett stort antal värnlösa innevånare; en båt bortförde påföljande dagen liken. — Lugnet var återställdt. Öfverste Pestel, anförarn och själen i det södra sällskapet, blef imedlertid arresterad samma dag, d. 414 December. Sergius Murawief, i tid varnad, blef först gripen d. 29. Hans vänner befria honom, de uppnådde regementet Tschernigof och marchera på ) Ibland andra innehade Rylejef och Pustschin dylika befattningar.