Aftonbladet – 21 augusti 1847, sida 2

ma öfverraskning, att ban kunde bjuda grefvinnan armen och föra henne till vagnen. Selim hade icke mera någonting, som qvarhöll honom på soiren; han gjorde nu derför endast en hastig promenad genom våningen, innan han oflägsnade sig. I röda salongen rullade ännu Elefanten ner för den ena skalan och upp för en annan; hon var beundransvärd — åtminstone för sin ihärdighet. I galleriet salt ett litterärt kotteri och afhandlade det absolul skönar, men funno det absolut tråkigan. — I ctt annat gemak voro spelborden arrangerade. Här satt grefve Stålbrand, ännu helt och bållet inbegripen i ett whist-parti. Selim stod en stund och betraktade det ädla, fastän nu af spel-ifvern förställda uttrycket hos denne man, och kände sig derunder allt mer böjd att med bitterhet bele de menskliga dårskaperna och betvifla någon möjlig förklaring öfver alla lifvets obegriplighet. Han ville dock icke nu reda alla de tankar, som föresväfvade honom; det var hans vanligaste fel. I dörren till kapprummet mötte han Wiftenberg, som med särdeles brådska och ifver skyndade förbi; men då han redan hunnit till trappan, vände han hastigt om och frågade Selim, i en hemlighetsfull hviskning: pSitter grefve Stålbrand ännu 1 god ro qvar vid spelbordet?, . Knappt hade Wiftenberg tid att vänta svar på sin egen fråga, innan han åter sprang sin väg, Denna ögonblickliga tilldragelse kunde visserligen anses som en bagatell; men för Selim er-höll den en olycksalig betydelse. I ett sinne, som icke styres af en stadgad öfvertygelse; kan äfven den ringaste småsak antaga jätteskepnad och växa från ctt snökorn till en lavin. Åter uppväcktes hos Selim en hel skara af misstankar och tvifvel. Glömdt var redan det ädla intrycket af Thereses egna ord, glömd var också hennes tillitsfulla blick, och den svage. mannen