Aftonbladet – 21 augusti 1847, sida 2

skulle blifva beundrad af sin samtid och odödlig i historien; men den arma qvinna, som blott en enda gång tog skapelsens stolta herrar till sin föresyn — för henne finnes icke annat än förakt. Sådan är verldens rsättvisal Om än denna stränghet grundar sig på kanske inkonseqventa fördomar, är den likväl så införlifvad med våra begrepp om sanning och! dygd, att det skulle fordras den mest genom-! gripande revolution för att i detta fall mildra omdömet; en revolution som jag åtminstone! icke önskar upplefva.n I Men det skulle dock vara skönt, att kunna: säga: Vi äro menniskor alla och vilja täfla om öfverlägsenheten!n Och hvart tog då qvinnan vägen, detta himmelska väsen, med englarnes oskuld och hela lifvets poesi, mildhet och renhet? Hon skulle först genom friheten kunna uppnå sin rätta gudomliga bestämmelse. Nu behandlas hon endast som en leksak, och från vaggan till grafven hvilar öfver henne en evig miss(ro. Qvinnan kan älskas, afgudas; men hvem tror, hvem förlitar på henne? — Ingen, ingen! — Ack, baron Selim, detta beständiga tvifvel, dessa låga misstankar, de utgöra vårt lifs förbannelse, de hafva krossat månget hjerta, förfört ännu flera, och ingen räknar tårarne de pressat; — glöm aldrig att pröfva innan ni dömer, och, framför allt, kasta bort missfron, ty ingenting är mera ovärdigt för en man! Dessa allvarsamma ord utsades af Therese med en nästan högtidlig ton och med ett skönt uttryck af på en gång ädel stolthet och qvinlig mildhet, — Selim blef träffad midt i bjertat. En ljufhet spred sig i hela hans själ. Med förakt, ja afsky, bortkastade han alla de misstankar, som så plågat honom, och Therese stod åter framför honom i samma bimmelska dager, hvari han under fordna tider dyrkat henne, samt då utkorat henne till sitt ideal för allt