Aftonbladet – 21 augusti 1847, sida 2

fessorssysslan 1 praktisk medicim har endast enj sökande, med. doktor Gellerstedt, anmält sig, samt till -adjunkturen i mathematik, ammanuensen vid astron. observatorium, mag. Ahlander.! VALEN TILL RIKSDAGSMÄN. Den tanke, som för närvarande både i städer och på landet fäster uppmärksamheten framför alla andra, är otvifvelaktigt riksdagsmannavalen. : Visserligen hör man från en och annan ort: några publicistiska organer (såsom t. ex. i Upsala och Kalmar) fö: klara, att en viss liknöjdhet der skall ega rum: en likgiltighet för den blifvande riksdagen, som dessa organer lägga ut efter sina enskilda förklaringsgrunder. Om en sådan slapphet i allmänna tänkesättet på de nämnde orterna verkligen finnes till, hvilket såsom faktum först och främst måste betviflas eller åtminstone fordrar större bevis, så är det ganska beklagligt, utan att detta faktum ändock bevisar något för den hufvudsak, hvarför man på vissa håll önskar begagna det. Detta leder oss till en undersökning, hvari vi med några ord önska uttala våra tankar, öfverlemnande till en och hvar att bedöma riktigheten af vår framställning. Vi föreställa oss, således, att en grad af likgiltighet i åtskilliga sinnen och på nigra ställen för närvarande existerar i afseende på den blifvande riksdagen, hvilket då också förmår folk att utan tillräckligt intresse tänka på riksdagsmannavalen, eller ej med nog nit verkställa dem. Hvaraf kommer denna likgiltighet, om och der den finnes? fråga vi. Den kan icke hafva mera än en orsak; och den står att finna i representationens närvarande sammansättning och beskaffenhet. Ingen betviflar angelägenheten att hafva riksombud, för att med regeringen deltaga i samhällsorganismens vårdande, utvecklande och förbättring; och detta ej på ett blott kontrollerande och negativt sätt, utan, såsom den liberala sidan alltid yrkat, jemte kontrollern?, tillika och hufvudsakligen genom den lefvande inflytelsen, ömsesidigt, emellan värdige och kunnige riksombud på ena sidan och en sannt nitälskande regerings ledamöter på den andra. Men då den tanken, ej underligtvis, måste vara allmänt spridd, att efter det ännu stadgade sättet att utse riksombuden, dessa blott till en jemförelsevis mindre del kunna uttrycka hela nationens vilja och politiska mening, likasom att de, när de en gång på riksdagen samlats, genom sjelfva arbetsformen skola splittras ända derhän, att det slutliga gagnet för samhället af riksdagen blir vida ringare än det kunde och borde vara; så kan en likgiltighet för hela denna institution vara uppkommen, utan alt alls häntyda på likgiltighet för riksdagen, derest denna vore bättre och tidsenligare inrättad. Men om detta utgör den rätta förklaringen på det fenomen af lojbet, hvarom man här och der talar, så är saken icke derföre att ursäkta. Att många medborgare känna ledsnad vid den när varende ställningen, ett slags förtviflan att någonsin erfara något bättre, en matthet efter så många förgäfves nedlagda mödor, en viss större eller mindre hopplöshet, med ett ord — detta allt innefattar hvarken mer eller mindre än ett interim af svaghet, som menniskor under en vidsträckt och långvarig kamp stundom låta komma sig till last. Alla måste dock snart återvakna till den besinningen, att menniskornas förnämsta goda på jorden, samhällets förkofran, hvars förbättrade tillstånd derjemte utgör ett så stort vilkor för sjelfva det eviga lfvets förkofran, icke kan vinnas utan genom en ihärdig, en aldrig öfvergifven strid. Det må vara sannt, att den närvarande representationen till sitt skick erbjuder föga för hoppet. Men ett kommande bättre, huru skall det beredas, utan genom de medel man har? Om de hemmavarande kommittenterne nu lägga armarne i kors och låta valen utfalla huru som helst, vxemedan mean i alla fall intet synnerligt godt har att väntan, såsom det heter, så blir den gifna följden af en sådan handfallenhet, att aldrig någonting kommer att uträttas, att det sämre skicket alltid skall qvarstå, och att det onda genom sjelfva fortfarandet ökas. Kan niågon vilja det? Nej. Betraktar man saken närmare, så skall man upptäcka, att det i sjelfva verket är hopplösheten, och intet annat, som utgör det ferligaste, och som, der den finnes, bildar det förnämsta skälet att vara hopplös. Deita liter som en ordstrid; men är i grunden något djupare. Med andra ord: mean behöfver endast hysa godt hopp och handla med den förtröstan, den kraft, det lif, som dermed följa; så vinnes härigenom steg för steg den seger, som är målet. Det är visst sannt, att de som nu äro berältigade alt utse riksombud, enligt öfvertygelse om desses duglighet och nit att uppträda fosterländskt på riksdagen, beklogligen bafsa att emot sig vänta en massa cnationelle riksdagsmän, uppkomne till följe af undantagsför miner, följaktligen utan att representera annat än en högst liten parcell af folket, på intet sält svarande mot det stora votum de hafva att vid riksdagens förhandlingar afgilva. Men i alla händelser är till en början ett kompakt mutstånd mot de privi!egierade, en Lögst vigtig sak. För det andra gifver erfarenhe!en ständigt vid handen, att äfven öfver de privilegierade den praktiska sinningen oupphörligen vinner mera och mera makt. Ibland adeln äro de liberalt sinnade icke så få, ehuru majoriteten