Aftonbladet – 20 augusti 1847, sida 2

ladehit och dit om dagens bagateller. Den ene berättade ett nytt parti, en annan talade om en ny opera; men någon konversation ville icke komma rätt i gång. Grefvinnan sjelf var ovanligt fåordig, och på henne berodde dock hela kretsen, liksom cirkeln af sin medelpunkt, eller väderhanen af vinden. Till och med Wiftenberg teg stilla. Det uppstod en allmän tystnad. — Grefvinnan, som försjunkit i en ögonblicklig distraktion, syntes snart derefter åter lifvad, och leende utropade hon: Min Gud! hvilken sorglig sinnesstämning, hvilka dystra miner! — Herr barony tillade hon, vändande sig till Selim, ni måste förbarma er och berätta oss något om era resor, något från Paris eller )la bella Italiav, ett enda litet äfventyr, jag berl, Hvem kan väl emotstå era böner, svarade Selim; men bestäm sjelf genren. Skall jag tala om teatrarna, Grisi, Taglioni, Rachel, eller kanske om Vesuvii eruptioner? Nej, hellre då någonting känslofullt, romantiskt, ja till och med tragiskt, om ni behagar. Sådant tror jag bäst skulle harmoniera med ögonblickets allmänna melankoli. Selim tog plats på en ledig stol nära grefvinnan, funderade ett ögonblick och frågade derefter, om man skulle vilja höra en berättelse om en tafla i palazzo Pallavicini i Genua. Grefvinnan förklarade, att hon trodde berättelsen blifva den bäst passande i verlden. Alla de andra instämde naturligtvis i hennes yttrande, och Selim började strax derefter: ,Hos vår utmärkte vintermålare i Paris gjorde jag bekantskap med tvenne unga artister. Den ene, monsieur Bertin, var fransman och hade egnat sin icke obetydliga talang åt paysagen. Den andre åter, signor Camillo, var romare och ägde redan ett namn såsom pPporträttmålare. Jag hade på hösten tillsammans med dessa båda unga män gjort en serdeles angenäm utflygt till Savoyen, och från denna tid räknade vi hvarandra såsom vänner och voro ofta tillsammans. ETS En dag, strax på nyåret, kom Bertin: hen till mig, ännu mera glad och uppryrad-än yan