Aftonbladet – 19 augusti 1847, sida 2

trodde han sig icke, i afseende på medlen för sitt ändamål, behöfva vara mera nogräknad än mången annan. Moralisternas tadel ansåg han för en obetydlighet emot den lättsinniga dagdrilfvarehopens tanklösa lofsånger. I hans hjerna inrotade sig sålunda en fix id, och han fattade det värdiga beslutet, att per fas et nefas sjelf skapa sig ett rykte — ett rykte, såsom oemotståndlig för alla gifta qvinnor och fruktansvärd för alla äkta män. Man skulle, ville han, i honom se, eller åtminstone tro sig se, en person, som endast gjorde sig besvär med att vara älskvärd i salongerna för att triumfera i boudoirerna, och för den tvetydiga äran af detta rykte ville han lefva och dö. Det uppenbarar sig stundom hos menniskan en förunderlig drift, att karikera sig sjelf. De mest besatta ideer växa, såsom polyper, i annars ganska förnuftiga bjernor, och en enda dylik id är ofta i stånd att förvandla den aktningsvärdaste till den narraktigaste; det går lika geschwindt, som då en akrobatisk konstmakare midt under sinå hopp förvandlas från riddare till kärring, Och på lifvets stora marknad gå vi sedan helt förnöjda för att schackra — icke med oss sjelfva, utan med våra karikatyrer. — — — —-— -—-— — — mn Om vi nu återigen skulle vilja uppsöka ba. ron Selim Engelbrecht, måste vi skaffa oss inträde i de förnämas salonger och initiera oss : nöjenas verld, ty dit hade den unge manner ännu en gång tagit sin tillflykt och uppträdi såsom en af säsongens remarkablare chevalierer, samt i synnerhet gjort stort uppseende genom sina oförlikneliga pariserfrackar.