Aftonbladet – 17 augusti 1847, sida 2

hos honom, trots alla de kärkksäfventyr af föraktlig beskaffenhet, som han genomlefvat, dock ännu bibehållit en ädel tro på qvinnan, på dygd och oskuld. Den sanna kärlekens heliga låga är renande för hvarje sinne, den är för menniskan, hvad elden är för metallen; på samma gång den försmälter hjertat, förädlar den dess värde, och mer än en gång har den ryckt en yngling från en säker undergång. Upplyst af denna låga, insåg Selim för första gången sitt stora misstag om lifvets ändamål. Han såg skymten af en rosenröd morgonrodnad till en klar och herrlig dag, och vid denna syn förlorade de toma nöjen, som förut lockat honom, hela sitt behag; han kände afsky för den och hängaf sig, med verklig förtjusning, åt sina sköna drömmar om en ny framtid af lycka och frid. Kanske skall just den, som förut passerat lasternas orcus — så vida han icke derifrån förer med sig smådjeflar i rockfickorna — bäst veta att uppskatta hela det gudomliga och ljufva behaget hos en ung oskyldig flicka. För vår vän var det något alldeles nytt att svärma kring i kärlekens heliga myrtenlund, och han erfor, till sin glada förvåning, i huru olika dager hela jorden, menniskorna och lifvet nu för honom visade sig. Alla älskandes himmel är dock en Aprilhimmel; ljusa, lätta vårskyar vexla der ögonblickligen med mörka moln; dystra som sorsen. En enda blick från den älskades öga, ofta nog en ganska enfaldig blick;-öppnar för 08 himmelen eller afgrunden, och ingen har ännu så införlifvat sig med det reela, det prosaiska, att icke kärleken åter gjort honom till svärmare öeh poet. Fantasiens vingar kunna både -klippås och bindas; men de vexa snart till igen, öch banden äro ej att lita på, så länge bjertat är ungt och känslorna varma. — Men allt det der känna vi så väl förut, åtminstone par renommåe, Kärleken, som känsla, år sig väl alltid temligen lik, och det är endast de i oändlighet vexlande omständigheterna, under hvilka den uppenbarar sig, som utgöra ett ämne, hvilket icke kan uttömmas, som motar alla verldens: