Aftonbladet – 17 augusti 1847, sida 2

Der finnas på denna sträcka utsigter, som gränsa till det sublima, såvidt detta nemligen är möjligt, der inga egentliga fjellhöjder lyfta ens blick med sig uppåt. Motiverna i dessa taflor äro icke mångfaldiga, det är skogar och skogar; insjöar och insjöar, bäckar och åar, här och der litet odling, här och der ettjernbruk, här och der några andra landtliga bygder, som sparsamt skymta fram ur det eviga mörkgröna, men den omvexlande, ojemna terrängen blandar detta om hvartannat på ett ständigt nytt sätt, som icke blott sysselsätter betraktaren, men bereder honom öfverraskningar. Naturen behöfver stundom så litet, för att frambringa effekter. Backe på backe, djup under djup, der skogar i mörka skuggor stå! Vid forssens sorlande bölja de flitiga. sågar gå. Tittar så rödt en stuga ibland ur djupet af någon furulund, helt ljusblå enrise-röken sig tecknar mot skogens grund. Uppe -på höjden vallgossen står, han sätter till munnen sitt baggehorn; en aftonklocka hörs klämta från aflägset kyrkotorn... I detta ensliga, tysta inre af Småland blir man understundom till mods, som om man genom ett trollslag vore förflyttad ett par århundraden tillbaka i tiden. Man kan verkligen resa temligen långa stycken, utan att påträffa något, som antyder det ringaste af en nyare civilisation och man frågar sig på fullt allvar om det månntro här sett annorlunda ut i Gustaf den Förstes dagar. Jag tror i sanning att skilnaden skall var obetydlig, och detta icke blott i afseende på landets utseende, men på ha Hifvet härstädes. Man sågade här då som nu sina bräder och lefde af fläsk och grofbröd. Jag har kommit in i bondkojor, der hela amöblemanget varit till den grad primitift, att sjelfva Starkodder dengamle här skulle funnit sig hemmastadd. Det enda, som undantagsvis ger tillkänna ett närmande intill den europeiska kulturen och det nittonde seklet, är bär och Ider en liten spegelunge i rödmålad ram med några artistiskt påklenade bladgullsfragmenter — godkändt marknadskram! — likaledes ett par kaffekoppar på den lilla hyllan, möjligtvis äfven ett slags gardiner för fönstret och en balsaminkruka på bordet der framför. För reIsten folkets klädedrägt, sysselsättningar, lynne, seder, talesätt, alltsammans liksom byggnadssättet och hela lifvets ekonomi detsamma som i I kung Orres tid! När skall man i dessa nejder hinna så lingt, att man icke längre faller i förI våning öfver en näsduk, att man blir förtrolig med en cigarr och lugnt betraktar en kemisk svafvelsticka!..-. Apropå om kemiska svafvelstickor, så är det en dagsens sanning att jag under mina vandringar i denna del af Götaland verkligen wid ett tillfälle återsåg, och detta ändå i en halft om halft berremans hand, det gamla eldstålet med Itillhörande fnöske och flinta, sådant som våra förfåder betjenade sig af! Det var med egna känslorjag åter gjorde bekantskap med denna antiqvitet; eldstålet är numera snart endast en tradition, en dunkelblå saga, åt hvilken ett nyare, mera kemiskt bildadt menniskoslägte drar på munnen med en rörande medömkan. Imedlertid förbjöd mig en viss pietet, om jag så får säga, att här med minsta åtbörd visa denna min öfverlägsenhet i egenskap af en modern menniska, jag tvärtom betraktade den kuriösa inrättningen med intresse, och den allvarliga handling, hvarigenom den gamla hedersmannen, eldstålets egare, försökte, ehuru länge förgäfves, åt sig åstadkomma en lifgifvande gnista för sin slocknade snugga, uppfyllde mig med nästan filosofiska betraktelser. Jag erbjöd den främmande en utsökt Jönköpingssticka; han endast skakade på hufvudet och blickade på mig med en blick från en annan verld. Icke så litet af detta patriarkaliska gammaldags vidlåder ännu jemväl de båda städerna Wimmerby och Eksjö, af hvilka den förra på klassisk latin heter ömsom Wimmerbya och Wimmeria, den andra Ekesjoa. Isynnerhet synes mig detta vara bändelsen med Ekesjoa, der RESER LL Vr ——ÅÅ—-—-X———?LL