Aftonbladet – 17 augusti 1847, sida 2

NYA KINESISKA BREF AF ORVAR ODD. (Forts. fr. gårdagsbl.) Backe uppför, backe utför. Pittoreskt, herrligt i den vilda stilen, hänförande, jöttlich)! men på min ära, några oskapliga vägar! En katig väg te vara svårmodig! yttrade en min skjutsbonde. Här är mon dock först i det äkta, rätta Småland! Hvad är Kalmarvägen för något beskedligt slättland, hvad är trakten ned åt Skåne för någon hygglighet, för någon :medgörlighet!... Bah, här är det min själ annat! När man står öfverst på en höjd och kan se en fem, sex brådstupande backar inunder sig i slingrande afsatser, den ena nedanför den andra — när man skall ned för alla dessa med en obarmhertig kärra och en häst, som sätter sig öfver småsaker — när man så åter fem minuter derefter skall uppför lika många stalper, när man pustande skall vandra bredvid åkdonet och bjelpa till — när man så efter mycket besvär igen är uppe på en höjd och skådar under sina fötter ett halft dussin nya backar, femtio procent värre än de nyss öfverstretade — när man så händelsevis kommer alt kasta ett öga på ena bjulet och finner att det hänger på ett hårstrå, eller på hästens bukgjord och uppdagar att den endast af lutter courtoisie håller ihop — då — Då vet man att man är i Småland. Dessa förhållanden ega i hög grad rum på vägen mellan Westervik och Wimmerby, de ökas i intensitet från Wimmerby till Eksjö, de fortfara från sistnämnda stad mer och mindre ända till Jönköping, och det är först ett godt stycke på andra sidan Jönköping, de åter begynna så till sägandes sagta sig en smula. Att jag helskinnad och välbehållen öfverstått denna pers, bevisas af dessa bref; hvilka jag förmodligen icke skulle hafva skrifvit i fall jag brutit nacken af mig mellan Wimmerby och Eksjö. Och jag tackar derför endast min goda lycka, ty jag frikänner häst och åkdon för all del deri. Imedlertid är det roligt att hafva genomgått! detta rutsebaneprof, notabene sedan det först väl är genomgånget, märk: väl! Ty, som jag redan sagdt, landskapet är förtjusande för ögat, om än stötande för något annat, och det blir så till vida en förlust i poetiskt afseende, om en gång jernvägarna äfven komma hitåt till detta svenska Illyrien och lägga sig fegt nedanför backarna, i stället för att som den nuvarende landsvägen oförskräckt skära dem Midtöfver. -Men, trösten er, poeter, målare och turister! det sker icke i morgon... Jag har anledning tro att vägen mellan de båda frejdade städerna Wimmerby och Eksjö icke synnerligt flitigt befaras af andra än nejdens innebyggare; det är imedlertid en, som i min tanka erbjuder -:åtskilliga punkter, efter hvilkas make man skall leta vidt och bredt.