Aftonbladet – 16 augusti 1847, sida 3

det äldre Stockholm och nästan lika grundlig som: professorBrunii beskrifning på Lunds domkyrka. Envsamt det gamla Kalmar slott är en foliant för sig eller, i modernare stil, en half årgång af ett historiskt läsebibliotek å 40 duodes-ark i veckan. Min ärade confrater K. Kuilberg har någonstädes publicerat ett icke fyllest så långt, men i sanning ganska vackert skaldestycke öfver detta slott; jag, som lefver på landsvägarne och derunder endast har tid att då och då på en station rita några ord på en flygtig papperslapp med samma trubbiga penna, hvarmed man skrifver sitt namn i gästgifvarens dagbok, nöjer mig med att hitsätta följande Lilla impromptu öfver samma ämne: En krönika utaf vittrande sten, der står från åldriga tider en borg vid Kalmarsund. I många runda sekler ren, i hundra blodiga strider Den stått på sin fasta grund. Hvar bjelke och sten i detta slott har en bedrift att minnas, har en romans för sig: Om blanka bilor, hemliga brott, om storverk — och en qvinnas! — om fränders hemska krig. Här var det att den hugstora fru lade med manlig vilja tre brödrahänder ihop. Af detta handslag rungar ännu hvar borgens mur och tilja, och af kämparnes jubelrop... Men det höga verkets heliga rum har sett en slem förvandling; — det var dock synd likvisst! Den tredje Gustaf i hvarje tum var en man af redbar handling och en praktisk brännerist. På det götiska torn han byggde en qvarn och satte en bränvinspanna på tronens ställe och ort. Så lärde han menniskors barn det solida och det sanna mer än Margreta gjort. Men under spindelväfven likväl lefver idtens snille tyst under årens lopp. Och i den nya tidens själ, hvad denna qvinna ville det spirar åter opp. Ett Kalmarslott, som bättre förslår, idten sig sjelf nu reser att spörjas vidt kring jord. I folkens hjertan den borgen står, ej i dynastiska theser, och dess namn är den unga Nord. Jag har ifrån Kalmar gjort några små sidosprång inåt de småländska skogsbygd rna och var sålunda förmedelst en liten krokväg, som medlertid ingslunda saknade sitt intresse, en vacker dag befunnit mig uppe vid den berömla staden Westervik. Hela denna väg har ett arakteristiskt drag: de oräkneliga timmerhögar och brädstaplar, som möta den resande nästan vid hvartannat steg. D.t är denna trakt, som urnerar de minga lastningsplatserna på Kalmar ns hela kuststräckor med alla de trävaruariklar, derifrån exporteras, och det är glädjande tt erfara, hurusom denna utförsel är i ett tändigt tilltagande. En ny artikel för skogsgare i allmänhet tillkommer nu, sedan spekuationen begynt på allvar vända sig åt den inremska jernvägsanläggningen, nemligen underäggsträ för jernskenorna, och en hel hop betällningar af dylika trä hade ingått äfven till vönderna i de nejder jag här genomreste. Kort ch godt, hvarenda arm är här i ständigt hugg ör att fälla träd, hvartenda litet vattendrag är aget i anspråk för att godhetsfullt såga träden sönder, och hvarenda oxe i färd från morgon ill qväll med att forsla det sågade vidare ned ill stranden. Detta ger ovedersägligt en hel op lif åt landskapet; i ett land, som icke eger varannan korsande ångvagnståg, extraposter ch diligenser, är det en verklig glädje att nåson gång emellanåt möta åtminstone ett par stuar för ett brädlass. I Småland har detta månenstädes varit min enda tröst i ensamheten. Westervik är en nätt, väl hållen stad, som! fter allt utseende tar opp sig; den har kanske fter vanligheten, som blindbock. Hvar och en: