Aftonbladet – 16 augusti 1847, sida 3

efter vanligheten, som blindbock. Hvar och en kan likväl trösta sig dermed, att om blott ett enda frö till godt blifvit nedlagdt och en gång ålt rotfäste i barnets själ, Vare sig genom egna naturliga anlag eller andras exempel och läror, så kan visserligen detta frö af vidriga omstänligheter — för tidiga frostnätter — hindras från att uppspira, att Vinna sin tillirnade höjd, att bära frukt, sällan kan det dock helt och hållet förqväfvas. Det lefver beständigt i hjertat, och. fastän dess tillvaro är nästan omedveten, har det likväl sin medverkan i det heJas lif. Men det onda åter, om det nu också från början fått taga öfverhanden, eger likväl alltid en möjlighet att utrotas, förvissna, dö. Det onda är af stoft och förgängligt, men Gud sjelf är det högsta goda, och allt godt är ju en skymt, en gnista af honom sjelf och evigt som han. Men vi menniskor i allmänhet tycka mer om, att berömmas för vår sjelfförvärfvade wvishet, än för vår naturliga godhet; och höra långt helire, att man förvånas öfver vår kunskap i rättsläran, än öfver vårt goda hjerta. Det har sålunda blifvit en allmän jargon, att om, hvad vi kalla ett godt hjertav, med en viss öfverläsenhet säga: det duger ingenting tillp. Som hufvudskäl till detta djerfva påstående, framdrager man den satsen, att de flesta odugliga och lättsinniga menniskor just äro sådana, om hvilka man brukar yttra: shan har ett så godt hjertan. Må nu vara, att denna redan gråhåriga mening för längesedan af en tillförlitlig erfarenhet blifvit tillräckligen bevisad; men bör man väl derför helt och hållet förakta det goda hjertat, om det än icke alltid har ett lika godt hufvud och en stadgad karakter i sitt sällskap? — Ett godt bjerta är ju ändå något, om cke annat godt finnes, och bättre något än allleles intet. För öfrigt är ju uppsåtet tankarnas innersta mening det väsendtliga i alla synler, och derigenom kan det hända, att månsen,hvilken, liksom fariseen, yfves -öfver sig jelf och pockar på att kallas hederlig), rättvisp och duglig,, dock kanske i moraliskt afseende ej star mera höjd öfver jordens grus,