Aftonbladet – 16 augusti 1847, sida 3

Lange Linien ville icke mera upptaga sinnet, utan veko undan för allehanda mindre angenäma betraktelser, som, uppkallade af ensamheten, trängde sig objudna in i hans tankegång, och då han nu icke förmådde bortdrifva sina sjukliga fantasier, beslutade han att gå till sängs och sofva bort sin olycka. Ack, om alla följt denna visa regim, huru minga sjelfmord och huru många Samlade Dikter, skulle icke då verlden haft mindre! Medan vår hjelte, om jag så kan kalla denne, som det tyckes, något pjunkige person, nu i sömnens armar söker skydd för sina bekymmer, vilja vi på honom kasta en blick — nej, rodna icke, blygsamma läsarinna, jag menar endast en blick öfver hans intellektuella väsende. För öfrigt är det ju redan sagdt, att han var en vacker karl, åtminstone var han så i alla damers ögon. Men en känslolösare kritikus skulle kanske mot hans utseende anmärkt, att det uttryckte alltför mycket vekhet, att hans ansigte var för fint och qvinligt, samt att ensamblen bar en något blaserad prägel, hvilket visserligen både kan tyckas intressant och vara på modet, men dock alltid lärer blifva mindre högt värderadt i den rena smakens omdömen. Långt innan Selim Engelbrecht gjorde sitt inträde i verlden, hade hans föräldrar derifrån afträdt och gått till hvila i familjegrafven. Af fadren ärfde han en ganska ansenlig förmögenhet och af modren ett godt hjerta. Båda dessa beskedliga menniskor hade i öfrigt, så vidt de kunnat medhinna innan döden öfverraskade dem, gjort sitt bästa för att göra sin enda arfvinge till ett bortskämdt barn: åt verlden lemnades att fullända uppfostran. Det var en äfventyrlig skola, den Selim nu infördes uti. Ack, äfven den djupsinnigaste måste utan tvifvel mången gång stanna villrådig och tvekande, då ban förnimmer de i oändlighet vexlande resultaterna af uppfostran och omständigbeter, och kanske måste också han, så vida han icke vill härleda allt från de individuella anlagen, erkänna, att äfven härvid spelar ödet eller sluppen en stor roll, men,