Aftonbladet – 14 augusti 1847, sida 3

ende, att den sammen, som nu svarar, skulle zerna se att man ville anse förhembgandt af Museiritniogarne såsom en annan sak, sedan fästning. byggare kommit med, eller att han skulle haft förtroende om dessas ärbeten. Detta är falskt. Han har lika litet nu som förr, d. v. s. platt intet haft att göra med hemligheten,. Han har icke, framför allt icke för sig, kunnat upptäcka ringaste skymt af .beredvillighet till ritningars förevisande, ja, han har ej ens funnit en möjlighet att få se någon enda af dem. Hen erkänner imedlertid att frågan har vunnit på sista tiden. Den första ritningen har blifvit pröfvad här hemma. Sedan Regerinsen nu har erkänt principen för täfltan, utvecklar bon nog densamma, ob roende af de utskickade ritningarne, så att den blifver en öppen täflan. 17 t (Insändt.) Då en allmän näringsfribet är tillåten och landtmän icke kunna förmenas, att å allmänna försäljningsplat er i större eller mindre partier afyttra sina produkter och tillverkningar, gesäller af skrån sina arbeten uti husen m. m., samt på grund hvaraf bryggare och bagare redan från suluaccissafgift blifvit frikallade, hvilka näringsgrenar likväl anses lönande och gifva sina idkare fullkomlig bergning och på tid välstånd, så synes det vara med billighet och rättvisa öfverensstämmande, att mindre lönande näringsgrenars idkare finge komma i åtnjutande af enahanda lindring i stadsutskylder, t. ex. jusstöperier, som är en till förlag dyr och till arhete tung näringsgren, hvilken icke förskaffar den arbetsamma qvinnan ett nödtorftigt uppehälle för mer än halfva året, eller den mörka och kalla årstiden, hvarunder hon, äfventyrande helsa och krafter, icke får njuta någon hvila. Grosshandlare och hökare, ehuru drifvande denna näringsgren, lära icke blifvit ålagde denna stadsutskyld. och kunna skälisen icke härefter dermed belastas. Den betydliga införseln af ryska ta!j!jus, ehuru befunne af sämre beskaffenhet än de svenska, stearinljustillverkningen cke att glömma, hafva i denna näringsgren gjort vida kännbarare intrång, än uti de ofvannämnde åberopade. Ljustillverkning i allmänhet, af hvad ämne som helt, utgör en, utan tvång af burskap, fri näring; hvad risk och kostnader dermed äro förenade, är förut kändt, dels af de höga umgälderne för. införsel af utländsk talg, för riket en nödvänlighetsvara, hvilken troligen aldrig kan genom inhemska tillgångar, ens minskas, ännu mindre helt ch hållet försvinna, dels genom den mängd idkare if denna näringsgren, som tagit öfverband, och dels senom rudimateriernes godhet, bvilken ofta i talgastagen finnes svekfull, så till vigt som beskaffenhet. Så vida ljusstöperiidkare, hvilka med fabrikörer ;ch grosshandlare icke äro jemförlige, skola tills vidare och intill frågan kan blifva Kongl. Maj:t underställd, vidkännas dena dryga och till minst 3 rdr bko-ålagda skatt, böra åtminstone vederbörande leruti finna någon nedsättning billig, då hvars och ns i öfrigt dryga kronoutskylder böra tagas i belänkande. Enahanda förmån torde böra lika billigt örunnas mångelskor m. fl. smärre, mindre närinsars idkare?