(Insändt.) 7 MUSEUM. FPVinterbladet för i Lördags har, såsom Aftonbladet redan samma dag anmärkte, bllvit vresigt på det nya stadium, i hvilket musei-frågan inträdt, genom den beslutade täfl ngen emellan 3:ne ritningar inför en bvggnadskunnig man, tGeheime-Baurath Stiler i Berlinv. Vinterbladsredaktören, son, såsom läsaren väl ännu minnes, uppbjöd alla sivua krafter för att söka på någon väg komma undan vid det stora nederlaget han led i sistlidne Maj månad, på striden derom, huruvida, för att lyckas i monumentalbyggnad, en täflan för planer och ritningar vor: att föredraga en enda persons förslag, vände, såsom en gammal knepull advokat, talet. När neml!gen han blef öf verbovisad om, att tvärtemot hvad han försäkrat, täflan hade i annat land icke allenast egt rum, men äfven, och utan minsta olägenhet, hade i högsta måtto lyckats; så grep han till det påståendet, att hans uppträdande varit endast emot en allmänn, en wlyst täflan; ty han ville med dessa ord torka bort smäleken. som han lidit för sitt bröstande, sina stora ord och sin präktigt skyddande hand i en sak, om hvilken han hade ingen annan kunskap, än att utan blyghet prata i vädret. I våndan och svetten sade han då till sin I motståndare: ban bör nemligen icke glömma, att striden mellan honom och oss (Vinterbladet) allt jemnt angått s. k. allmän täflan, d. v. s. en genom program utlyst tällan, en uppmaning till alla arkitekter; kända och okända, att inkomma med förslag,. Då ursäktade han sig, således, med att han icke skulle hava nekat, det ju täflan vore god, om den b!lott skedde u: dan offentlighetens vådjoban, såsom t. ex. att den ej vore allmänt känd, vore utlyst. Huru rätt begripa att nu ban, samma advokat, lemnar det halmstrå, som han en gånz bäddat under sig, och åter vill försöka att simma på ecen band öfver det farliga djupet. samt träder upp emot täflan, just när hon icke blifvit nutlyst, icke allmän, men då hon rö rer sig under förhenmliganden, art ej störas i sin gång för koteriet; etler på pricken det, som man sett att Vinterbladet önskade, och med sin ofantliga vigt godkände. SS TAS ON -— -— um Uh Ju Fr NA —-—— RR OM -—-a -——-— — — —-— m— oj SS VR D Hvarföre skall Vinterbladsredaktören då re-dan nu se snedt på sin egen lära? Hvarföre gick han i lördags af och an isina spalter, med detta ämne i munnen, och brummade, utan att åskådarne, som han bjudit, det goda svenska folket, må kunna deraf rätt förstå hvad den mäktige vil? Ligger br Scholander med sina söta penseldrag den gode ännu rätt vekt om bhjerta!, så synes deremot hr Kleen, med sina säkra konstruktionsl nier, hafva kommit honom rätt hiårdt om halsen, ja så imnerlig!, att den förre kanske är till hälften glömd för den sednare. Ty Vinterbladet talar sist så här: Då skriket tillställdes, grundades det till största delen derpå, att hr S:s ritning förhemligades, icke Igjordes allmänt bekant och tillgänglig (enskildt lärer hon beredvilligt blifvit visad för hvew som heldst). Anmärkningen — icke oskälig. Idet erkänner alla — vill man se ännu me:a grundad, i afseende på hr K:s för-lag, som fram-; kommit först mi ellofte timman, ja, rättas! Isagdt, i ellofte timman och på den femtiondenionde minuten. Ar det icke rätt anmärkningsvärdt, att väl heter det ännu, om br S:s ritning: nensköldt lärer bon blifvit visad för hvem som helds (redaktören af Vinterbladet förstår imedlertid, latt när icke hvem som heldst, när närmast ingen konstkänrare fick veta denna enskildtan beredvillighet, så var hon hvarken särdeles Istor eller särdeles berömvärd, och alldeles bestämdt ett noll för saken); men han vet nu också, att anmärkningen, var icke oskälig, det erkänner allan. ms Hvarföre detta horn emot hr S.? Är de! blott en svängning, för att få upp det andra emot hr K., som famntog på den femtivndenionde minutens? Vinterbladets omständigheter syntes denna gång så genast hota med vatten öfver hufvudet, att redaktören utan allt slags hetänkande, och så tydligt som ställningen nåvonsin tillät. ropade sjelfva sin egen fiende till bjelp med dessa ord: Det är lycka om den samme, som i Aftonbladet så manligen kämpade för täflivg och offentlighet i musei-aff5ren, icke får tag uti hemlighetsväsendet med HKleenska ritningen; mången tycker sig se, hvilket oväsende han skulle tillställa, huru han skulle uppröra himmel och jord. Och mn påstår, att han hade i detta fall mångfaldigt större anledning, än i det förra. Huru allt detta kommer att gestalta sig, vet ingen; kuriöst ser det verkligen ut. Ja, det tyckes nästan, som hade man med tlit velat tilkbkapa svåritheter och besynnerhgIheter; och har så skett, så är det förmodligen, för att kunna visa huru fffict man till slut reder sig,. Ett är här att undra på: hvarföre skall den Isammen,, han åter och Just nu, ut i strider emot förhemligandet och emot mörkret al en sak, hvilken han redan i åratal, så mycke! Ihan förmått, sökt visa vara af den ballt, att llandet måste se den framsatt i dagsljuset, om annat af den än endast kostnaden skall gifva den vackra, men högst ansvarsfulla titeln laf nationel,? I Hvarföre skulle just han, och just nu, röra upp himmel och jord emot koteriandan, och ännu kämpa för ,offentlighet i musei-affären:; och hvarföre har han i detta fall mångfalldigt större anledning än i det förrar??? När nu Vinterbladet oförbehållsamt och olombedt förkunnat, att han haft anledning till TIsitt förrav framträdande: när det nu har förTItroende till hans ,kämpanden,, hans satser, som NV ma NRA ARKOTAAKA ON Aa Aa — 2 VN,