Aftonbladet – 13 augusti 1847, sida 3

likväl hängde han, som ett spöke, vid hvart enda af grefvens fjät, och började småningom att, under form afraljeri, säga honom de bittraste sanningar. Adelheim kände ea viss hemskhet i hans närvaro, och undvek honoin på allt sätt... Förgäfves! Öfvesallt fanns trämlingen, antingen före eller strax efter Adelheims ankomst. Amerikanen likuade en gladiator, som kastar nätet öfver hufvudet på sin motståndare, hvilken fåfingt söker spjerna emot. I sanning, Adelheim, jag förstår dig intel sade en at grefvens kamrater. Vore jag i ditt ställe, nog skulle j.g ge den der gunstige herrn på pelsen, så att jag fiage vara i fred.n Det had2 jag länge sedan gjort, men mitt giftermål... Du har rätt... det skall lysa för dig om söndag ! Denna qväll råkades de åter, och amerikanen började sitt vanliga spel. Adelheim betraktade honom med forskande blickar, länge och noga. Nej, det är omöjligt... det kan icke vara han! sade grefven för sig sjelf. Denne är ju en man, öfver femtiotalet. Han beslot att gå. Ni vill afl.gsaa er?n frågade amerikanen. Ja, min herre. Ni törs då int: stadna qvar? Hvad menar ni?? Jag tycker, att meningen är så tydlig, som möjligt ..Vi bafva alltid den olyckan att vara af olika tankar, oci ni vågar icke förfskta erlo Did och helvetel, Det är just så, jag menar, mia grefve! Det är för dem begge ni inte vågar ... Vi råkas i morgon ...? ,Välan, i morgo.! men vet, herr grefve, om ni manquerar deita möte, så skjuter jag er för pannan, hvar och när som helst. Ännu ett ord, innan vi skiljas! Denne manx , .. han pekade på Adelheim... fruktar döden. Jag är utländning, och edert hedersord, mina herrar, hvilka jag högsktar, eder borgen begär jag för min säkerhet i nau! Jag kunde ju tillålventlyrs vara försvunnen imorgon bittida. ferr grefven är van att speia fina spel, och jag vill undvika att bli lönmnmördad. Har jag, genom dessa mina ord, förolämpat någon, erbjuder jag den eller dem revancheln Han bugade och gick. Adelheim var utom sig af ilska, helst han icke kunde undgå att märka, hvilken sensation främlingens ord uppväckt. Omöjligt kunde så många brott blifvit bagångna, utan att ryktet mullrat derom; grefvens rang och rikedom hade dock, liksom ett mäktigt urväder, igeadrifvit och jemnat spåren. Men när en utlindning, af högre militärgrad, än de sjelfva ägde, talade så, blefvo minnena å:er uppfriskade, och