Aftonbladet – 13 augusti 1847, sida 3

tiva betydelse är i sjelfva verket så elastisk, att den uti sig väl kan uppfatta alla naturliga klassbildn ngar bland samhällets medlemmar. Alla meningar instämma ock deruti, att representationsrätten ännu vidare bör utsträckas till de ännu icke representerade samhällsklasserna. j Jag kan alltså på dessa skäl ej instämma uti: kommitttens mot ståndsoch klassvals-principen rigtade klander, då det rätteligen, så vidt som det år behörigt och rättvist, har sin anledning i andra med ståndsprincipen icke i nödvändig förening stående owständigheter. Än mindre kan jag uti kommitteens anmärkningar finna skäl, som på ett öfvertygande sätt bevisa, att de öfverklagade felen skola upphöra, så snart, med åsidosättande af de föråldrade ståndsoch korporations-åsigterna, national-representationssättet ombildas endast på medborgertighets-principen såsom hufvudgrund. Icke utan goda skäl skulle man kunnat förvänta, att kommitteen på ett klart och för alla fattligt sätt förklarat hvad under uttrycket medborgerlighets-privciper egentligen skall förstås, då denna princip skall blifva hufvudgrund för hela representationen. Ar det medborgare i allmänhet, såsom kommittten på ett annat ställe af sitt betänkande uttrycker sig? eller är det blott medborgare i vissa kategorier och förhållanden, såsom man hade anledning att sluta, dels af de i allmänhet uppställda vilkoren af bildning och sakkännedom, dels serskildt af det om nog mycken böjlighet vittnande medgifvande, kommitteen gör städernas rikare borgerskap, då det blifvit förklaradt vara obilligt, att rikets mindre städer genom antalet af sina representanter, skola få utöfva ett alltför stort och öfvervägande inflytande på ståndets beslut mot rikets större städer, hos hvilkas ombud dock måste förutsättas vidsträcktare insigter, både i hvad som rörer handeln och näringarnas stora intressen, och i alla öfriga föremål för representationens öfverläggningar? I förra fallet skulle medborgerlighetens princip vara alldeles densamma, som den af 48414 års Konstitutions-utskott så varmt ombuldade personlighetens rätt. I det sednare skulle det innebära en medborgarenas särskiljning i klasser. I alla fall visar sig uti dessa förklaringar en skarp motsägelse, som ännu mer öfverraskar, då man finner kommittcen så varmt tala för de större städernas och det rikare borgerskapets öfvervigt, emedan deras ombud måste förutsättas äga i handelns och näringarnas stora intressen vidsträcktare insigter, än de mindres, under det på samma gång förklaras, att icke intressena, utan endast det allmänna bästa, i representationen bör. hafva öfvervigten, och för detta ändamål förkastar stånds-principen. Medborgerligheten är en moralisk dygd, som man bör och kan förmoda finnas hos hvarje individ i samhället, till och med uti den högsta grad, utan att densamma på något sätt qvalificerar eller lempar någon garanti för erforderlig förmåga tili politiska rättigheters utöfvande; så att vid tillämpningen af denna princip, skulle man med allt skäl kunna uppställa allmänna val uti dess allra vidsträcktaste betydelse; men så har det dock icke varit kommitterades mening, hvilket man nogsamt erfar af sjelfva grundlagsförslaget. Kommitteens betänkande erhåller verkligen genom denna principens proklamerande en vida mer demokratisk anda, än de dervid fogade grundlagsförslagen rättfärdiga, och hvarigenom det vill synas mig ådagalagdt, att kommitteen sjelf faktiskt erkänt, att denna princip väl kunnat med värma omfattas af dess ledamöters lifliga nit för en id, men att densamma vid dess praktiska tillämpning befunnits oriktig, och således måst af dess egna förfäktare till en högst betydlig del öfvergifvas. Den lifliga uppfattningen af denna ide vittnar om ett ödets sträfvande, men hvars tillämplighet det lugnt pröfvande och öfvervägande förnuftet nödgas förkasta. — Att uti ett lands grundlagar nedlägga principer, hvars praktiska utförbarhet i någon vidsträcktare mån man sjelf måste förneka, anser jag för min del vara oklokt, oriktigt, och det sämsta arf, man kan gifva efterkommande slägten; hvarföre jag icke kan annat än i fulla öfvertygelsen om de vådor, sådant skulle kunna för fosterlandet medföra, derifrån i min ringa mån på det lifligaste afstyrka. Öfver personlighetens rätt såsom hufvudgrund för representationen har alla länders erfarenhet redan uttalat sin dom. Den är en omöjlighet att i dess fulla utsträckning realisera. Uti det borgerliga privatlifvet skulle den leda till en obegränsad sjelfrådighet och uti det politiska till anarki, och har derföre i de länder, der den för kort tid blifvit försökt, snart nödgats lemna rum åt diktaturen. Personlighetens rätt kan endast på det sedligas område hafva sin grund, och dess juridiska anspråk blir derföre blott likhet inför lagen. Men uti Statens politiska representation, der samhällets högsta och heligaste frågor komma under förhandling, måste det högre vetandet, den djupare insigten, det genom sig sjelf garanterade oberoendet, grundlägga ett företräde i rättigheter. Men då detta skall utföras i positiva lagar, finner man äfven den dju paste skarpsinnighet otillräcklig att mer, än approximativt, kunna bestämma de bästa grunderna för representationens sammansättning. Man måste på en gång öfverskåda de intellektuella och de materiella intressenas behof. För att förvalta dem väl, måste man känna dem grundligt. För att kunna lära känna dem väl, måste man samla omkring sig all möjlig upplyst erfarenhet, och då den praktiska utöfningen är en af grunderna för den vidsträcktaste erfarenhet, är det inom de kretsar, i hvilka den intellektuella och materiella verksamheten utgrenar sig, som representationens män helst böra sökas. Klassvalsprincipen såsom grund för valrätt uppstår häraf såsom en naturlig följd. Men då val är en akt af förtroende, som i detta afseende bör ega ett vidsträckt fält, böra dessa klasser hvarken vara många eller tillkonstlade; och då äfven här samhället bör tagas sådant det verkligen är; då ståndsbildningen betraktad för sig och oberoende af privilegier, inTTT TTT TT utan minsta aning om likväl hängde han, som