Aftonbladet – 13 augusti 1847, sida 3

per förskräckt den skönas arm... utan minsta aning om hans oro dansar den sköna bort ifrån honom. Plötsligt försvinner salen för hans syn; han tycker sig inne i Bergs fängelse och ser honom uppgifva andan under olidliga qval. Allt står för hans blickar tydligt och klart. Men med nästa sekund var den dystra hålan åter försvunnen, ljusen brunno med fördubblad glans, och den förfärliga kyla, han ett ögonblick känt, hade lemnat rum för en mild värma. Hans moiti ilade i hans armar; med stormande häftighet trycker han henne under valsen emot sitt hjerta... Mon dieu, quavez vous? Vous tremblez?... Damour et de bonheur!... Just under det dessa ord vexlades, stod, trots det ohyggliga vädret, en okänd nere på gatan, vid huset midt emot, och skådade oafvändt upp till de starkt upplysta fönstren. Liksom hade han varit fastnaglad af den larmande dansmusiken, stod han der. Först när musiken tystnat och quadrillen upphört, lossades den förtrollning, som tycktes hålla den okände fången. Innan kort var han försvunnen. SISTA KAPITLET. Snart syntes i de högre kretsarna, införd af fransyska ministern, en amerikansk öfverste. . Att veta, till hvilken nation han hörde, var omöjligt. Han talte med mycken lätthet de i Nordamerika vanligast förekommande språken, tyska, engelska och fransyska, alla tre, med en viss främmande accent, nästan omärklig för andra än infödingarne i dessa länder. Tyskarne påstodo, att han ej var tysk, fransmännen, att han ej var deras landsman, och engelsmännen äfvenså, och likväl talade han det språket lättast och bäst. En svart bindel betäckte hans pann2, en svart plåsterlipp halfva venstra kindbenet... venstra armen var bortskjuten. Djupt svårmod rufvade öfver hans själ. Aldrig såg man honom le. I de briljantaste, de mest lifvade samqväm, stod ban alluid lika dyster och för sig sjelf, eller smög han sig suckande bort. Ryktet påstod, att sorgen öfv.r en älskad hustrus död vore orsaken dertill. Endast en person kunde smickra sig med att då och då rycka honom ur hans sorgsna sinnesstämning, och denne var grefve Adelheim. En viss sympati tycktes fästa honom vid grefvens person, ehuru denue gjorde allt, för att undvika den dystre, ovänlige frärmlingen. Likväl fann han sig i början smickrad af den makt, han tyckte sig utöfva; han försökte tala vid hoxom, och genom s.så, för en utländniog dyrbara tjenster, göra sig honom förbunden. Men detta allt upptog ban med en frånstötande köld;