Aftonbladet – 13 augusti 1847, sida 2

RR nn attt lande benrangel fordom tillhörde den lefnadslustige herr kamreraren Berg. Vansinnet är en afgrund, i hvilken de själar, som gripits af dess svindel, aldrig upphöra att sjunka allt djupare och djupare. De lyckligaste bland dem äro de, hvilkas lif liknar en fortsatt fcberyra. Men hos de fleste finnes alltid på bottnen en gnista af redighet, som fräter och qväljer dem, låter dem erfara hela odrägligheten af deras ställning, och kastar dem i ett nytt raseri, förfärligare än det förra. Till dessa kunde Berg räknas. Hela hans lefnad, alla hans brott, hans skrymteri, stodo, under hans ljusa mellanstunder, i ryslig sanning framför honom. Han behöfde inga ljus att tyda denna skrift, den stod med eldbokståfver för hans syn. Om han i något af dessa ögonblick haft ett vapen till hands, med hvilken vild fröjd skulle han icke tryckt mordstålet i sitt bröst! Sjelfmordet, om man undantager de högst få tillfällen af ädel sjelfuppoffring, dem historien förvarar, bevisar hos : de fleste endast svaghet, feghet, otålighet, irreligion... och hos brottslingen, att ångern är honom okänd, och att hans för Guds dom bäfvande ande helst vill döma sig sjelf. Bergs förnuft brast, då han såg sina brott misslyckade, såg dem, hvilka han förföljt, blifva lyckliga, och han återvann det först i sin dödsstund. I fem hela år hade hans vansinne, likt ett hungrigt vilddjur, frätt honom sjelf, och det, som så oupphörligt frätes, måste väl, ehuru segt, en gång taga slut. Läkaren, som insett, att Berg icke hade lång tid qvar, och af intresse för sin vetenskap ville vara närvarande vid hans sista stunder, lät hålla ett vaksamt öga på honom. Man anmärkte, att i samma ögonblick hans vansinne lade sig och hans vid brott vanda tanke hunpvit befrynda sig med de föremål, som nyss förskräckt honom, var ban åter samme Berg som förut, och den förtvillan, han nyss känt, var försvunnen. Han besinnade då hvad som händt och hvar han vistades. Intet hade fallit ur hans minne. Märkvärdigt nog fattade Berg samma beslut som Albert Asplund, att fortfarande visa sig tokigare än han var. Den sednare gjorde det af begär att återvinna sin frihet, den förre af fruktan för det straff, som annars skulle drabba honom. Hvad som röjde hans föresats var, att med förnuftet äfven de menskliga behofven infinna sig. Kölden genomträngde hans nakna, förfrusna lemmar, en tärande hunger gnagde hans inelfvor. Förgäfves sökte han betäcka sig med den våta halmen, den usla klädnad, som han sjelf försatt i trasor... han skalf af köld. Men bungern är den plåga, som menniskan först af alla söker lindra. Han räckte ut sig efter den ho, som vanligen innehöll