Aftonbladet – 13 augusti 1847, sida 2

ra år tillbaka? NYA KINESISKA BREF AF ORVAR ODD. (Forts. fr. M 164.) Blekingska landskaper. Inträdet i Blekings parker från den skånska idan är i sanning förtjusande; sjelfva den lilla staden Sölvesborg hbarnågonting lofvande och örefaller en rätt treflig, åtminstone så der vid ;n hastig genomresa. Ått det är en stad med nycket och särdeles utveckladt sinne för bränvinsbränning, är en sak som icke hörer hit, nen det vet jag, att stadens fattighus har en nskrift med förgyllda bokstäfver, hvaraf jag lutar att det lilla samhället måtte i sjelfva verket befinna sig i ett tillstånd, närmande sig välstånd. Att der för öfrigt, redan här på gränen af Skåne, finnas vackra flickor med äkta slekingska ovaler, erfor jag af en syn, som nötte mig vid sjelfva ankomsten till staden. 52 här hvad jag såg! En rodnande sommarmorgon, — med soln jag mig tidigt begifvet till vägs, — jag körde in i staden; klockan var endast ett qvart öfver sex. På gatans klipska stenar min kärra skuttade af och an; hvar redelig åkstolsdyna i slika fall man beklaga kan. Der satt i ett litet fönster alltren vid sin söm en blomstrande mö; de mörkaste lockar flöto kring runda former af nyfälld snö. Hon öppnade fönsterrutan, vid det att jag rullade tungsamt förbi, och blickade ut i lifvet med ögon af mörkblå poesi. För denna blick, vid Odin! jag gifvit ett kejsaredöme, glad; men säkert den gällde en annan, en — brännvinsbrännare, hvad vet jag? Ty ej det undgick mitt öga, — hvad un :går misstrons skärpta syn? — der stod någon midt öfver gatan, en ungherre skinande i hyn. Han stod i sin öppna boddörr, med polkahatten litet på sned och i spända pantalonger efter lofvande köpmäns fina sed. Han stod litet smått fundersam . och gjorde i tankarna någon affär i potatis eller i spanmål, i fläsk eller sill och hvad mer det är. Då träffade honom elektriskt den mörkblå blicken från midt emot, och genom potatisgrubblet hans sinne smålog som månans klot. Jag tänkte blott i mitt hjerta: säll den i vår tid en grynbod har! en sådan ros, min gosse, ej blomstrat för dig i Sölves dar! Jag vill icke här upprepa det tusen gånger sagda om Blekings sköna natur, om dessa herrliga bokoch eklunder, om dessa sorlande vattudrag, om dessa fruktbara dalar, öfversållade af nätta byar och landtställen; deremot vill jag hvad på mig ankommer rädda från glömskan ett ytterst märkvärdigt dokument, som jag varit nog lycklig att upptäcka på Hästaryds gästsifvaregård, densamma der man eljest undfägnas med den goda Mörrumslaxen, tagen direkte ur hafvets forss Detta aktstycke, prydligt prentadt, befiones hängande i glas och ram på en vägg i stora gästrummet och innekåller en upplysning af högsta betydelse för en framidens A. Fryxell. Jag behöfver icke säga mer, in att taflan eller inskriften, hvad man vill kalla det, är ämnad att bevara minnet af den sitt slag onekligen egna händelsen, att framlidne H. Kongl. Maj:t Carl den 44 Johan verkigen i detta samma rum spisat middag och smekat på Mörrumslaxen inklu-ive den 17 September 4832. Det är minsann icke hvarje 417 September, som har den märk värdigheten, tänk: ör en gästgifvaregård! Okonstladt och kärleksullt — heter det i dokumentet — mottogs len milde konungen af sina trogne och tillgifne undersåter, som till hans ära upprest triumfbågar och äreportar. Det glädjefullaste och mest minnesvärda i denna dagens högtidlighet var alt höra och skåda den gifmilde och hulla landsfadrens tröstande ord, nådiga och väniga blickar. Allt ingaf hopp, glädje och tröst. Från himmelen nedkallandes åc. åc. Det är bekant att Carl den 144 aldrig hyste nåd för Carlshamns stad; derför åt ban middag på gästgilvaregården och reste förbi staden. Detta tilldrog sig den 47 September 18532. ee TR RR TT