Aftonbladet – 13 augusti 1847, sida 2

För min del, — och det vore förmätet af mig, alt här i en småsak som denna :ffektera någon likhet med en kunglig person, — tyeker jag visserligen icke illa om Hästeryds gästgifvaregård, men jag hatar icke derför C:rlshamn.. Tvärtom, jag finner denna stad, och. her alltid funnit densamma, vara en af de behagligastemindre städer i landet, liksom dess omgifningar, Gustafsborg, Rosenborg, Schwei:zerhuset, Janueberg, Stampen, Strömma bomulsspinneri, onekligen höra till det mest intagande, hvaraf någon ort i hela riket kan skryta. Fastän den cngelska tiden längesedan är förbi för Carlshamir och förändrade konjunkturer hafva i sin ordning förändrat mycket för detta samhälle, finner man likväl här ännu i d3g en viss anstrykning af så till sägandes europeiskt Lif, som eljest, uppriktigt taladt, är i det höga Thule långt ifrån att påträffas öfverallt. På stadens hotell har man klocksträngar att ringa i och utländska blad uppe på läsesalen. Klocksträngar på ett värdshus, det är minsann icke kulturens minsta välgerning, och har man endast väl hunnit så långt, finnes i möjlighetsafeeende knappast någon gräns för vidare civilisation. Att Illustrirte Zeitung har en plats på tidningsbordet vid sidan af den hamburgska Freischitz och Stockholms Figaro, är likaledes redan mycket, men ålt, som här, finna sjelfva den londonska Punch i samlingen, är något utomordentligt, som synes mig i ett enda tag sätta Carlshamn på höjden af svenskprovinserlig europeism. Carlshamn har med deta redan: lyftat ena benet halft ora halft in på jernbanornas, den galvaniska telegrafens, den artesiska brunnens och de engelska damaskernas område; det är en stad, som icke skall sluta förrän den får både omnibusar, cafö au laitv och en stående musikkorps af veritabla tyrolare från Hamburgerberg. Jag har i sällskap med min illustre com-temporain Braun, Calles papp2, gjort ett besök vid Djupaforss. Min poetiska vän har icke utan besvär klättrat upp i de pit!oreska klippstigarna, — ban som eljest är van att i skämtets lätta engelska sadel gunga på sin väl tränerade pegas! — Jag följde honom med något lättare fjät, öfvad, som jag är att traska i dagbladsskrifveriets kuperade mesrker. Djupaforss är icke något Niagara, icke ens på långt när ett Trollhätta, men det är ett ganska kuriöst naturens infall, det är en förundransvärd kapris. Dalen sjelf begagnas i allmänhet mindre, än det så kallade fallet, men den eger eit intagande tycke, det ena är för mnaturforskaren, den andra är för skalden. Jag förmodar också att det ifrågavarande besöket icke skall sakna sitt minne i nästa julkalender af W. v. B., en liten visa å la Jovwial, af det egna slags, som denna poet med så ledig penna utkastar på ett stycke papper, liksom i förbigående mell:n tvenne bonmols. Vi hade ett litet äfventyr i Djupadal..... Från Djupadal har jag begifvit mig till Rönneby. Det var just i brinnande brunnstermin; herrar patienter spatserade i frack och glachandskar omkring i de oskyldiga gatorna, damerna voro likaledes klädda till 1t, sup och bal. Der går fint till i Rönneby; det är em köping, som på detta vis snart får stad fason. Det fordna idylliska lifvet står bär redan på öfvergången tili det sslongsmessiga, det är ungefär som en gästgilvaredotter, som varit ett halfår i pension inne i staden och lärt sig dansa polka och ta på en gitarr. Rönneby är re-dan mameell,, mycket mamsell. Från köpingen gå träckbåtars, — sit venia verbo! — ner till brunnen, som ligg:r ett stycke längre ned vid ån. Jag har också låtit träckar mig dit, för att taga lokalerna i ögonsgte. Jag må tillstå att jag här funnit mycket återstå att göra, anstalten är uppenbarligen ännu i sin I barndom, och intet ger tillkänna att man här har för sig landets modernaste brunnsort, till hvars undergörande zinkvatten skröpligheter från alla verldens kanter hasta, för att blifva Izinkade, såsom Fahlerantz skulie säga: Byggningarna få och föga pompösa, planteringarne obetydliga, stängda kafeer, tomma promenader, inga förströelser på stället! Men naturen!.... Det är sannt, naturen! Det är åtminstone beqvämt alt taga till! Ryssarne lågo med en eskader i Carlskrona och pokulerade med de gossar blå. Jagville icke vara vittne till hvad som kanske icke kunde undvikas för höflighetens skull, jag snuddade derföre endast förbi och begaf mig öfver det oändligt täcka Nättraby till Lyckeby och vidare. På vägen förbi Carlskrona mötte vi en förmiddag ett helt tåg .f fästningslångar, hvilka med fangskjuts transporterades till en annan station. Min skjutsbonde 10g sig häraf anledning att öppna ett rätt eget samtal med mig rörande det nya cellsystemet, de mildare domarne nu för tiden och bvad mera dertill hörer. ÖOfverbufvud taget märker man ofta, när man ger sig i tal med allmogen angåerde dessa ämnen, en stor fallenhet för att föreställa sig