Aftonbladet – 11 augusti 1847, sida 3

Men det var nu ingen tid till långa grubblerier ... här måste bandlas. Min svärmor finner välp, återtog han, att detta aldrig kan vara annat, än nedrigt förtal, eller måbända någon bedragare, som iklädt sig den döde Albert Asplunds skepnad. När nu min svärmor blir kallad, hoppas jag, att ni aldrig erkänner en sådan skurk, utan att ni, med att djerft förneka denna bof, räddar husets ära., Adelheim! Är jag kallad till vittne, så måste jag ju afligga ed? Ja, det är en vanligformalit.n Men om jag igenkänner honom? Då ni är öfvertygad om, att han är en bedragare, så kan ni ju inte igenkänna honom! Hon stirrade på Adelheim. Allt annat vågar jag, men jag svär inte falskt., Mais, mon dieu! tycker ni jag vill, att ni skall svära falskt, min svärmor? Har jag någonsin rådt er till det? Jag har ju inte sagt annat än... I detsamma inkom grefvinnan. Ah voici, ma chere Charlotte! Han tog henne i sitt knä, kysste hennes armzar och bänder, berättade henne skämtvis hela affären, men framställde den i sådant ljus, som vore den alldeles orinslig. Charlotte trodde honom. Men den arma modren, som af sorgen blifvit allvarligare stämd, kunde ej dela hennes öfvertygelse. Hon förutsåg med bä!van sin svaga dotters öde i denne mans händer. Och för första gången öfverföll benne den tanken: huru skall han framdeles göra, för att blifva af med mig? ... Hon kände, alt ingen rikedom, ingen rang kan upphäfva förbannelsen, och hvad bon mest fruktade var, att hon af kärlek till sin dotter möjligtvis kunde förledas till mened. — (Forts.) CARL von ZEIPEL 27