Aftonbladet – 11 augusti 1847, sida 3

Af framtidsvuer, älskliga och ljufva, Hans blick var full; blott framåt ville han; En örn i kraft, i mildhet som en dufva, Och steg han ned i forskningarnas grufva — Blott ädelstenar der han sökte och han fann. Den andra som ett skepp klöf diktens floder, Och djupet mätte Siarns skarpa blick; Kompassen snillet var, och viljan roder, Och steg han upp på land: bland ärestoder Och lagerskogar som en mäktig Drott han gick. Magneten lik, som drages jemnt till polen, Så drogs hans håg till sången, glädjefull; Och när han trädde upp i talarstolen Och när han sjöng — Flamingo lik i solen — Han lyste underbart af purpur och af gull. Som fjäriln fäller silfverskära vingen Cch honungsdagg från sammetsblomman stjäl — Så sög han sötman, hvar han kom, från tingen, Af alla älskad, men dock följd af ingen, Ty, morgonrodnan lik, sig öfverst satt hans själ. Nationens älsklingar I blefven båda, Som målsmän för allt sannt, allt godt och skönt; Enväldigt fingo edra tankar råda. Hos Er den fria svensken fick man skåda I all sin hugstorhet, af kraft och vishet krönt. Farväl, ett långt farväl, J sångarandar! Förklarade der bortom grafvens rand; Pet svenska folket sörjer Er, och blandar Sin klagan med det hopp, som icke strandar, Att J der bedjen godt, i skyn för edert land. Var stolt, o Sverge! att du dem fick föda, Fick dem till prydnad menskligheten ge; Två pelare ditt Panthon de stöda, De höra nu till dina stora döda, Blif derför stor i sorg, du nya Niobe. Allano.