Aftonbladet – 11 augusti 1847, sida 3

Är det ädelt, berr grosshandlare, att två dagar ef:e hennes mans begrafning komma med en så förolämpande stämning? ... Stackars gumma! hennes bedröfvelse är således icke stor nog. Vill herr grefven å hennes vägnar emoltaga den, så har jag ingenting deremot, så vida herr grefven i beviset utfäster sig, att redan i dag öfverlemna henne den Knappt såg grefven sig ensam, innan allt hans konstlade mod sjönk och han sjelf neddignade på sin soffa. Hen drog djupt efter andan, och för hans syn var det så mörkt att han ingenstädes såg någon utgång. Han trodde sig omsider hafva upptäckt en sådan; den var väl ej utan fara, men måste försökas. Likväl beslöt han att först öfverlemna stämningen åt sin svärmor, och gick upp till henne. Det skulie hafva rört hvilken annan som helst, än honom, ait se ett fruntimmer af hennes sinnesart, så alldeles nedböjdt under tyngden af smärta och sorg. Så mycket bättrelb — tänkte han — desto lättare får jag henne, dit jag vill. Sakta närmade hen sig till henne, beklagade förlusten af sin svärfar, och, när han väl fåt hennes tårar att strömma, grufvade han sig öfver folks nedrighet, som ej lemnade sj-lfva redligheten ro i grafven. och slutade med att visa henne stämningen, samt omständligt beskrifva för henne den förfärliga beskyllningen. I början af hans tal fåHde hon tårar, innan kort ble hon ond, och slutligen satt hon stum, blek och stirrande. Det var då derföre det spökade i källaren,, utbras! hon medvetslöst; det var derföre ingen fick se honom, och locket så hastigt lades på kistan. Grefven blef förfårad. Så pass ,stark ande han är var, lopp det kallt öfver ryggen på honem, då han be nkte, att den, som förintat sin broders lif, nu stode in för Guds tron. Hul ... föll det honom orilkorligt in .. det kan ju ingen så noga veta...