Aftonbladet – 11 augusti 1847, sida 3

varit ledamot af Komittens redaktions-utskott, minIre lämpligt — att här till vederläggning upptaga, hvad i Komittens underdåniga betänkande blifvit ill stöd för pluralitetens olika åsigt anfördt, eller ut ytterligare ådagalägga att och hvarföre jag icke can erkänna dess giltighet. Deremot torde det åigga mig att här redogöra för ett annat förhållanJe, nemligen de skäl, på grund hvaraf jag, enligt Komitcens protokoll för den 35 sistlidne December upplyser, och, såsom det lärer förefalla, i strid mot mina ofvan yttrade åsigter, icke motsatt mig föröket att bilda svenska folkrepresentationens Andra kammare genom samfäldta val. Redan det förhållande, att vid sednaste riksmöte .venne stånd förklarade sig för den samfäldta valorincipens antagande, är i-och för sig ett skäl att gna densamma stor uppmärksamhet. Härtill komner dessutom, att samma grundsats, i åtskilliga rämmande länder mer eller mindre tillämpad, iland de nu orepresenterade, åt hvilka man vill beeda inträde i representationen, vunnit många anhängare och ej heller alldeles saknar sådana inom le stånd, hvilkas majoritet tillkännagifyit sig vara ut motsatt åsigt, samt att klass-vals-principen, om ck såsom grund rigtigare, likväl icke mer än hvar ch en annan mensklig inrättning kan anses så fullxomlig, att ej vissa olägenheter måste vara äfven ned dess tillämpning förenade. Under sådana omtändigheter, — och ehuru jag, enligt hvad i det fvan anförda är ådagalagdt, icke instämmer i den if pluraliteten uti det underdåniga betänkandet yttade öfvertygelse, att de samfäldta valen i det allmänna tänkesättet äga ett stöd — har jag ansett let vara en pligt för hvar och en, som är fast öfvertygad om nödvändigheten af en representationsörändring, att, äfven om han icke kan erkänna de samfäldta valens ofelbarhet och företräden, likväl indersöka, om icke åt dem en tillämpning efter Sveriges förhållanden möjligen skulle kunna gifvas, som gjorde dem oskadlige, och hvarigenom en meding emellan eller ett närmande af de för närvaranle i representationsfrågan fullkomligt motsatte och tridiga åsigterna kunde åstadkommas. Endast tvenwe utvägar synas mig för en sådan medling möjlisa; — den ena, att ståndsoch klassvalens anhänvare medgifva utvidgandet af ståndsgränserna så nycket, att de samfäldta valens anhängare dermed inna sig tillfredsställde; den andra, att med ståndsch klass-principens bibehållande såsom grund för 1 valrätt, likväl valen till den ena kammaren blifva samfäldta. För min del anser jag den sednare iga företrädet, emedan den, genom den Första kammarens sammansättning, hindrar klassernas ipplösning, hvilken möjligen skulle blifva en följd, mm deras gränser allt för mycket utvidgades; och ;enom sättet för den Andra kan: marers bildande, vättre lärer tillfredsställa dem, hvilka gifva desamäldta valen företräde. — Komittens uppdrag har cke varit att stifta lag, utan blott att, genom dess underdåniga betänkande och förslag, åt representaionsfrågan bereda en allmänt önskad utveckling, ch det är att befara, att en sådan aldrig skall vinras, så länge de olika grundsatsernas förfäktare enidigt arbeta hvar och en i sin skiljda rigtning. varigenom frågan väl kan blifva theoretiskt utedd, men svårligen praktiskt löst. Vill ingen närna sig den andra, skall man kämpa från. riksdag ill riksdag och ändock alltid befinna sig på samma tälle, utsn att någondera sidan närmat sig sitt mål, — men fäderneslandet lider af striden, och derföre juder klokheten, så väl som fosterlandskärleken, att öka försoning.