Aftonbladet – 10 augusti 1847, sida 3

SV VeR Pp KRAM SMP SM Pe AA SK kant författare. Allmänheten påminner sig, att en hel series af artiklar i Svenska Biet förekom mot hr Almqvist och hans arbeten. Glömskan har längesedan lagt dessa utgjutelser ad acta. Men af Biets banerförare återstå ännu en och annan iPosttidningen, som icke kan glömma njutningen af hvad då förehades; och i Hermoder lefva likasinnade vänner, för att icke tala om utgifvaren till Läsning för Bildning och Nuöje. Afven Minerva har tidt och ofta roat sig med de mest besatta utfall emot hr Almqvist; och Hermoder har just i dessa veckor haft en lång artikel, hvars författere bjudit sin publik på en hel anrättning om den Almqvistska litteraturen. Det iorde då vara i sin ordning, att ej med fullkomligt stillatigande förbigå allt detta, som i sjelfva verket bar en mera politisk, än litierär grund. Vi skola söka att litet närmare belysa förhållandet. Posttidningen för d. 3 Augusti innehåller en! recension öfver hr Jolins pjes: Bröstkaramellerna. Efter åtskilligt resonnerande om densamma, klandras det okyska, orena, som genomgår hela intrigen, som allt för mycket smakar af Detgåran, och af den af Detgårsnförfattaren hopskrifna, lika osedliga nove!letten Syster och Brorx. Det minsta man kunde hafva rätt alt fordra af en recensent, när han vågar sig åstad med ett så groft tilimäle, som om okyskhet, orenbet och osedlighet, är väl, att han ådagalägger, hvarest en skymt af det nämnda visar sig i det stycke han debiterar för någonting sådant. Far Posttidningens rec nsent gjort detta? Nej. En så långt drifven oförskärodhet kunde anses för en blott löjlighet, ora den icke visade sig i förening med allvarsammare fenomener, hvarti!l vi längre fram skola komma. Vi börja med hvad som först bgger för handen, neml. den från hr A. nyligen utkomna romanen: Syster och Bror, En af S:ockholms Hemligheter. Berättelsen innehåller den djupt rörande händelsen med tvcnne små öfvergifna barn, en gosse och en flicka, hvilka upptagas af en fattig enka. Osktedt sitt eget armod finner hon medel, att ej blott rädda dem från underging, utan skaffar dem äfven utvägar till uppfostran. Men under det hon, till följe af sin långt framskridna ålder, är bekymrad för sina små skyddlingars, Jakobs och Helenas, framtid, erbjuder sig ett tillfälle, att få barnen upptagne hos ett grefligt herrskap. De emottagas der. Grefven och grefvinnan T, såsom sjelfve barnlösa, adoptera dem till sina egna barn. Så.om de, vid första upptagandet, blifvit funna tillsammans, anses de för syskon. Just derföre, och med tanken på detta nära förbållande, afhiålla de sig från den kärlek, som på minsta sätt kunde öfverskrida en systers och broders ti!låtliga vänskap för hvarann. Den af Posttidningsrec. så eftertraktade osedligheten kan således icke spåras höruti; efter just den syskonliga åtekillnad eger rum, som han måste vilja hafva, så vida han alls tänkt på hvad han menat. Under tiden komma saker i dagen, hvarigenom det blir mer och mer tydligt, hvilka som varit Jakobs och Helenas föräldrar. Det upptäckes först, att de ej kunna vara närmare en halfsyskon, och slutligen, att de icke äro syskon alls. Nu, men icke förr, är det som tvenne älskandes kärlek dem emellan tillåtes, och de ingå äktenskap med hvarann. Härmed slutas berättelsen. Det torde tillåtas oss att fråga P. T. rec., likasom hvarje menniska, om mera kan begäras? eller om icke Jakobs och Helenas karakterer äro så rena, klanderfria och vackra, som man i afseende på denna sak önskar? I berättelsen förekomma flera episoder, deruti felaktiga personer framställas; och hvilkas handlingar framstå såsom en betydelsefull karakteristik öfver den tids tänkesätt och inre förhållanden, hvari de lefvat. Den olyckliga fröken Elise T, och i synnerhet baron Adolf Emil W, framvisa ett uppförande, som noga öfverensstämmer med hvad i förflutna tider egde rum under namn af Morganatiskt äktenskap, och som ej blott adliga, utan furstliga och kungliga personer, till och med ända in på de sednaste tiderna, antagit som en således tillåtlig form. Imedlertid kan P. T. rec. ganska väl finna baron Adolf Emils uppförande förkastligt; men detta blir aldrig ett skäl till anfall emot den förevarande romanen, som endast berättat händelsen, men för ingen del lofordat den. Baron Adolf Emil framställes utan skonsambet såsom en skurk i alla de afseenden, der han så uppför sig. Han genomgår svåra lidanden, och den slutliga rörande försoning som äfven för honom tillkommer, är på intet sätt framställd såsom en afprutning på hans fel, utan såsom en förlåtelse efter ångern. Den upptäckt han hos baron Silfverhjelm genom det magnetiserade och clairvoyanta fruntimret gör, och som stör hela hansl husliga lugn, är visserligen för honom ett ta-l lande skäl att öfvergifva fäderneslandet, för att icke, om han stannat qvar, göra sin friberrinna olycklig genom en upptäckt, som skolat förkrossa henne; men de utvägar han härvid nyttjar, och som berättas, framställas icke till mönster. När det är frågan om den verkliga historien, förekomma, såsom hvar och en vet, en stor mängd fakta, hvilka genom beskaffenheten och sin psychologiska natur äro i hög grad intressanta, färgrika, märkvärdiga och egnade att kasta ljus öfver menniskosjälen och hjertats hemligaste veck; men att de derförel samtligen utgöra goda och förträffliga saker, har väl ingen påstått. Inom konsten, der af-l skildringen är trogen, är saken densamma. Men säger man derföre, att ingen berättelse om sådant får she? Skall i den faktiska historien, likasom i, dikter, ingenting annat än blott det goda vara att omtala och skildra? En så grof! orimlighet har man ännu aldrig hört pås:ås:)