UTRIKES. —— ITALIEN. Till general för nationalgardet i Rom, har furst Rospigliosi blifvit utnämnd; till chef för generalstaben, med öfverste-grad, hertigen af Rignano. Bland cheferna för de 44 rionerna, eller trakterna, hvilka hvardera stå under befål af en öfverstlöjtnant och en major, befisnas följande personer: duca Carlo Torlonia, duca Piombino, duca Aldobrandini, merchese I. Lavaggi, marchese N. Sacripante, marchese Patrizzi, duca Doria Pamfili, duca di Viano, conte X. Malatesta, cavaliere Righetti, duca Corsini. Det officiella Diari Romano, omtalar berömmande, att, utom de till tjenstgöring för nätterna beordrade nationalgardisterna, inställa sig nästan hvar afton frivilliga, hvaribland personer utom den för nationalgardespligten omfattande å!dern, eller ynglingar under 21 och gubbar öfver 60 år, samt att tjensten förrättas med det lugn och den regelbundenhet, som ägnar den allmänna ordningens sanna vännerp. I Pesaro och i Ferrara samt andra orter hafva nationalgardena äfven redan bildat sig, och innan kort anses denna stiftelse vara införd överallt i hela Kyrkostaten. Det nyaste profvet på de hosstyrelsen i Nepel råd.nde åsigterna öfver förbållandet i Rom, har uppenbarat sig efter romerska ex-guvernörn och ex-polismästaren Grasselinis återkomst till sin sicil:anska hembygd; konungen utnämnt de honom genast till arkimandritbefsttningen i Messina, en sinekur med 6090 dukaters in komst. I Rom påstås nu allmänt att Grassolini skött romerska polisen i neapolitanska styrelsens in!eresse. — Sisom motstycke bör ej heller förtig:s en till påfven ställd adress från åtskilliga neapolitaner, hvari anhålles om abs2olutioa på förhand, för den möjliga synden att de kunde komma att med våld afskudda de: neapolitanska oket, för att frivilligt bogifva sig under den heliga stolens väldev. Det nimndes i ett föreg. nummer, att pater Venturas åminnelsetal öfver OConnell nu har utkommit i tryck. Några utdrag derur, särdeles märkvärdiga genom de vinkar det innehåller om en möjlig vändning i katolska kyrkans alltid på framtiden så skarpsynta politik, må här finna plats. Venturas ord skulle i synnerhot vara af vigt, om men finge anse dem öfveren-stimma med åsigterna hos katolska kyrkans nuvarande öfverhufvud. Han yttrade: VYe, ve de regeringar hvilka, efter den revolution som försiggått inom ideverlden, ännu i 49:e århundradet tro sig kunna göra bruk af den religiösa despotismen! Kejsarne, hvilka vid sin öfvergång till kristendomen sjelfva icke ville begripa denna kristendom, utan liksom förr djerfdes utöfva en hednisk despotism öfver den kristna kyrkan, lemnades i sticket af denna kyrka. Denedsjönko ilaster och brott, hvilka föranledde historien att omtala deras välde under titeln: det romerska rikets förfall, ochi de försvanno från den politiska skådeplatsen utan arfvingar och utan efterföljare. Kyrkan, som ingenting föraktar utan söker, ingenting försmår utan insamlar, och som helgar allt hvad somhar kraft och lif, — kyrkan vände sig då till barbarerna, hvilkas händer hade fullgjort domen öfver det romerska rikets ömklighet och blodskuld. Hon öste litet vatten på deras hufvuden, smorde deras pannor med invigd olja och bragte undret af en kristlig monarki till stånd. Inträffar nu att deras efterträdare, hänförda af hedendomens despotiska åsigter, öfvergifva kristendomens fria grundsatser, fria, i följd af den allmänna kristliga menniskokärleken; — inträffar att de icke vilja afveta läran om folkets religiösa frihet och kyrkoförfattningens oberoende, hvilken utgjorde deras förfäders trygghet och ära, — då skall kyrkan äfven kunna — i sin ordning — umbära dem. Hon skall tilläfventyrs vända sig till demokratien, döpa detta vilda väsen, kristna det såsom hon fordom kristnade barbariet; hon skall erkänna en eller annan af dess söner, som händelserna up pphöjt; skall trycka invigningens gudomliga prägel på hans panna; skall ropa till honom: Styr! — och han skall styra, oaktadt sin plebejiska härkomst. Ty styrelserna hafva intet stöd, ingen räddning, intet skydd, ingen sannolik varaktighet, så framt de icke lemna kyrkan i frihet, samt behandla och akta folken såsom guds barn. Högst märkvärdigt är äfven slutet, hvari talaren än en gång återkommer till dagens förhållanden, uppmanar Romerne att framhärda i sina nuvarande meningar, att visa sig värdiga friheten genom upprittig utöfning af den sanna religionen, samt slutar med de vigtiga orden: Obskurantismen öfrverlemna vi åt den, åt servila religionen, och anarkien åt den irreligiösa fribeten. Derpå återvänder talet till OCunnell och talaren uppfordrar sina åhörare att göra sig förtjenta om fäderneslandet och religionen, likasom denne sanne kristne och store medborgaren — Den 22 Juli upptäcktes ett myteri bland fångarne i arresten vid Diocetiani bad, några tim mar före utbrottet. Några bland vakterna voro medvetande om tillställningen. Samtliga fångarne skulle beväpnas, utsläppas om aftonen och mörda den öfriga vakten. Anledningen var att Grassellini hade lifvat dem friheten den 47 Juli, men icke kunnat hålla ord. Nu bar vakten kring detta fängelse blifvit förstärkt och ett par kanoner, med servis, blifvit uppställda i det närbelägna palatset Negroni, för att i nödfall kunna biträda bevakningen. Polislöjtnanten Benvenuti, anställd vid passbyrån, var ännu den 49 Juli qvar vid sin befattning, då det upptäcktes att äfven han varit delaktig i sammansvärjningen; han har sedan fått afresa ur Kyrkostaten jemte sin familj. Ransakningen öfver hela sammansvärjningen var den 22 Juli i full gång, och dervid har redan blifvit utredt att planen var uppgjord för fyra måinader sedan.