Aftonbladet – 9 augusti 1847, sida 3

i anseende till sådant, som kunde befinnas stridande mot statens ändamål. Men der kyrkan är statskyrka, tillhörer denna lagstiftning hvarken kyrkan allena, hvilket i sådant fall vore hierarki, ej heller staten allena, hvilket vore cesareopapism, utan den tillkommer dem båda gemensamt. Och ju närmare kyrkan är med staten förenad, ju svårare det ock i följd -häraf blifver att mellan den kyrkliga och borgerliga lagstiftningen uppdraga bestämd gränslinea, ju mera i en sådan kyrkans ställning hvarje statens åtgärd (t. ex. i anseende till giftermålslagstiftningen, folkundervisningen, fattigvården, straffsystemet 0. s. v,) verkar, närmare eller fjermare, äfven inom kyrkans område, ju större statens behof är, att för sitt ändamål påräkna kyrkans medverkan, desto större skäl finnes ock, att äfven i anseende till det som rörer staten, kyrkans röst får tillfälle att höras. I följd häraf är af stor vigt att i synnerhet i den kammare, der lagfrågor främst skola behandlas, prester, såsom kyrkans representanter, finnas till det antal, att kyrkan kan från olika delar af riket genom dem föra sin talan. Stort behöfver väl detta antal icke vara, ty numerisk betydenhet kommer härvid icke i fråga. Men detemot ligger största vigt derpå, att de, som sålunda såsom kyrkans ombud inträda i representationen, blifva valde med afseende på sakkunskap, nit och erfarenhet i hvad till religionen och religionsvården hörer, således valde af presterskapet, som företrädesvis måste känna och behjerta detta. Säkerligen låg också en af orsakerna, hvarföre i presteståndet vid sednaste riksdagen klassvalsprincipen för första kammarens bildande omfattades äfven af minoriteten (anförd af professor Thomander, hvars liberala tendenser lika litet kunna betviflas, som hans insigter i det som rörer kyrkan), i den öfvertygelse, att endast på den väg, som sålunda äfven af minoriteten blef föreslagen, och som, hvad kyrkan beträffar, ej mycket skiljer sig från den af mig här anvisade, den för staten så nödiga enheten och samverkan med kyrkan kunde fortfarande ega rum, samt medvetandet om denna enhet, så hos clerici som laici bibehållas. Ju mera man ock blifver öfvertygad derom, att tidens stora politiska fråga är äfven af djupt religiös natur, och måste äfven inom religionens område, samt måhända främst der, lösas, desto mera måste man väl ock akta nödigt att i representationen kunna med säkerhet finna sådana män, som i följd af embetsställning, studier, nit och erfarenhet böra närmast förstå, att der föra religionens talan. Stockholm d. 3 Juni 1847. E. A. Knös. Sedan jag, vid omröstningarna inom representationskommitteen, uti några frågor stadnat i minoriteten; anhåller jag att, i afseende på de väsendtligare af dessa, få genom denna vördsamma reservation i korthet framlägga mina från besluten skiljaktiga meningar. 1. Ett ibland skälen, hvarför jag, lika med kommittåens fleste öfrige hrr ledamöter, yrkat dubbla valkollegier på landet för riksdagsmannaval till Andra kammaren, stödjer sig på den statsrättliga grundsats, att valfriheten, der det lämpligen låter sig göra, icke bör för de valberättigade vara till valkretsen inskränkte, och på den utan tvifvel giltiga förutsättning, att inom den afdelning af valberättigade, som det kunde tillkomma att omedelbart välja riksdagsmän, — men ock ensamt inom denna, — de fleste röstägande borde anses innehafva den samhällsställning och den kännedom om landets offentliga och till riksdagsmannavärf dugliga män i allmänhet, att den vidsträcktare valfriheten skulle utan olägenhet kunna denna afdelning tillerkännas. Kommitttens pluralitet har likväl, sedan beslut fattats att till representanter för de valberättigade på landet inom den afdelning, som skulle komma att tillsätta riksdagsmän genom elektorer, endast sådane personer må utses, som äro röstägande inom det län, der valdistriktet är beläget, — bestämt enahanda gräns för valfriheten inom den afdelning, som till Andra kammaren ansetts böra omedelbart välja riksdagsmän. Härigenom skulle i sjelfva verket uppstå ett förhållande, fullkomligen motsatt det jag, såsom ofvan anfördt är, afsett, alldenstund valfriheten för de omedelbart väljande, hvilka enligt förslaget böra sammanträda länsvis, sålunda blifva inskränkta inom valdistriktet, men vid val genom elektorer, för hvilka i de flesta fall hvarje län måste komma att innehålla flera valdistrikt, följaktligen skulle i dessa händelser blifva till orter utom, valkretsen utsträckte; och sådant synes mig icke fullt öfverstämma med det af någre hrr ledamöter inom kommitten åberopade motif, åsyftande att åt båda klasserna af valberättigade bereda alldeles lika rättigheter, — ett skäl som, om det ock eljest i sig sjelft må anses här äga någon tillämplighet, dock alltid, efter mitt förmenande, måste vika för det allmännas rätt till erhållande af de skickligaste representanter. Det hade således, i min tanka, till det minsta varit önskligt att, inom hvarje sådant län som i Andra kammaren komme att representeras af ett större antal riksdagsmän, den i afseende på de omedelbara valen beslutade valfrihetsinskränkningen icke blifvit för hela antalet gällande. 2. I frågan om grunderna för den Första eller Öfre kammaren sammansättning, har jag icke biträdt majoritetens åsigt, att denna kammare ej till någon del bör bildas genom klassval. För ett systematiskt organiserande af ett lands representation må det synas både enklare och mera förnuftsenligt att utan afvikelse följa en enda princip; och om ämnet nu vore i det skick, att det finge betraktas endast a priori, skulle äfven jag icke varit obenägen att uteslutande tillämpa en sådan grundsats. Men jag har icke bort förlora ur sigte, att den uppgift, vi hafva att lösa, gäller ett från urminnes tider befintligt representatift samhälle. Både häfderna och statsläran innehålla varningar åt statsförfattningsreformatorer att icke allt för mycket lemna å sido den ena eller andra samhällsklassens redan af ålder bestående politiska rättigheter. Någon anledning synes icke vara för handen till antagande, att de tvänne af våra riksstånd, som vid representations-! frågans pröfning förut icke godkänt principen afl samfäldta val, skola, då frågan å nyo hos dem förekommer till afgörande, frivilligt afhända sig denl betydliga andel i representationsrätten, som de nul egenskap af särskilda statsinstitutioner innehafva, lerest icke i utbyte erbjudes ett vederlag, som, om in blott i ringare mån motsvarande det hittills åt-! jmmmmiunmm————————————-—-r—dn SEE IIIIEIIEIIEIEIITEIELLEEELETÖEEEEEÖssEE sar Am oe . sar LV