Aftonbladet – 9 augusti 1847, sida 3

Alberts yttrande förmådde dem att taga hans så kallade fängelse i närmare skärskådande. : Rummet, om man så får kalla det, var litet, försedt med jerngaller för fönstret. I en vrå lågo mossa och ormI bunkar, som utgjorde hans bädd. Der fanns ingen stol, och, hvad värre var, ingen eldstad, men dörren var kopparbeklädd och en jernstång, att tillbomma den med, fästad med en grof merla i väggen, hängde derifrån ned på goltvet. S Har den olycklige vistats här både sommar och vinter? utbrast Gustaf med sin vanliga häftighet. Usling, hur har ni kunnat handla så? Mi-mina herrar! Jag har ändå hållit honom långt bättre, än jag hade befallning till.n Hvem har gifvit er en sådan befallning? inföll Seton med skenbart lugn. — Mannen teg. ,Tala sanning fortfor Seton, det, och endast det, kan förmildra ert öde. Se här, han visade på kronfogden, här är den, som har befallning att arrestera er. En bokhållare hos fabrikör Asplund — han heter Berg. Skall då denne afgrundsande vara med öfverallt, der djefvulen spelar sitt spell utbrast Gustaf. Ni bar ju sjelf nämt skälet! svarade Seton och närmade sig tlll mannen. Huru har ni kunnat låta bruka er till en sådan nedrighet? Om ni sjelf, min herre, svarade han med bedröfvelse, likasom jag, i sex års tid varit arresterad för skuld, hade ni troligen såsom räddningsmedel åtagit er att vakta en fine, som slägten för skam skull ville hålla undan. Dessutom har jag På lång tid icke handterat honom illa.n Den der förklaringen låter besynnerlig. Berätta, huru han kom i ert våld !v : Det kan vara tjugu år, sedan jag blef min egen, såsom kryddkrämare., Så började Bergvik berittelsen. Kort dereftor gilte jag mig med en flicka, som hade några tusen daler i hemgift, och allt gick mycket bra, tilldess vi en natt vaknade vid att elden rasade öfver våra hufvuden. Vi hunno knappt rädda våra lif; på bergning af någon egendom var ej möjligt att tänka. I denna min nöd lånade mig nuvarande kommerserådet Asplunds far en större summa, för att åter sätta upp min bod. Kort derefter dog han, och jag blef bysatt för skulden. Det heter, att man sitter af sin skuld, men, min Gud! en hel menniskoålder skulle ju ej förslå att afsitta femtusen riksdaler! Min stackars hustru arbetade natt och dag, för att kunna bispringa mig, att jag ej måtte behöfva sväl