Aftonbladet – 9 augusti 1847, sida 3

En af de väsendtligåste faror, införande af såm fälda val skulle medföra för presterskapet vore, så som jag vid sednaste riksdag yttrade, att, om der öppna väg, på hvilken det nu ingår i representa tionen, tillstängdes, skall måhända prester finnas som sökte i den inkomma på det efter popularite jagande lycksökeriets sidovägar. Dock må det för troende till svenska presterskapet kunna hysas, att i den mån valstrider uppkomma (och sådane skol: väl ej heller i vårt land uteblifva, om samfälda va införas) samt i den mån tillika partirörelserna ökas skola presterne, och främst bland dem de invertes mes presterligt sinnade, allt mera undandraga sig de vådliga politiska banan och långt hellre odeladt egn: sig åt sitt egentliga kall. Jag har ock, under för modan af en sådan sakernas ställning i framtiden yttrat min enskilda öfvertygelse vara, att intet skull förloras, om ock grundlagen uteslöt presterna frå! valbarhet vid dessa val. I följd af allt det ofvananförda torde jag med skä kunna anse mig hafva gått till yttersta gränsen a concession, då jag för ordnande af förhållanden: mellan staten och kyrkan vid införande af ett nyt representationssätt, anspråkslöst får framlägga följan de förslag: 4:0 För svenska kyrkan skuile institutionen af ge neralsynoder åter upprättas, denna institution, son vår kyrka förr haft, men som från början af 1600 talet sammanfallit med riksdagarna. Vid dessa sy noder, som föröfrigt borde lämpas efter vår kyrko författning, skulle kyrkan representeras af både pre ster och laici, valde blott för ändamålet med en så dan representation, således endast med afseende på de qvalificationer af nit, sakkunskap och erfarenhet hvilka äro för deltagande i en dylik synods förhand. lingar erforderlige. Laici få der icke saknas, ty at kyrkan må representeras endast af prester, är en ren katolsk sats, som ingen äkta protestant underskrif ver. Föremål för dessa synoders verksamhet skulle vara endast sådana kyrkliga mål, som röra kyrkan: inre och rent religiösa lifsyttringar, t. ex. det litur. giska elementet och dylikt. Hvad åt synoden öfver: lemnades skulle ock fullt äfsöndras från statsrepre sentationen, på det all anledning till de annars följd af synodalinrättning så vanliga konflikter mellan staten och kyrkan må i möjligaste måtto förebyggas. Föröfrigt får jag hänvisa till det nyliger utgifna förslaget till kyrkolag, kap. 9 SS 44 och f. der förslag till sådana generalsynoders organisation och verksamhet blifvit framställdt. 2:0 Ett visst antal prester borde derjemte, såsom kyrkans ombud, erhålla säte oeh stämma i den af kommittcen föreslagne första kammaren. Detta förhållanden skulle icke innebära någon nyhet i representationsformernas historia, ty det återfinnes under olika modifikationer i Englands, Sachsens, Wiörtembergs, Badens, Bäyerns och hardt nära alla de smärre tyska staternas representationer. Katolska kyrkan aktar detta representationselement föga, ty den betraktar sig såsom en stat i staten och, i den mån tendensen är ultramontan, såsom ett samhälle, hvilket står öfver staten, med vida högre anor och anspråk, än denna. Den presbyterianskt-reformerta kyrkan kan lätt finna sig vid uteslutande ur representationen, emedan den söker ersättning i ett så mycket större oberoende inom sitt eget område. Men svenska kyrkan kan icke umbära detta element i statsrepresentationen, och särskildt måste den önska det med afseende på kyrkolagstiftningen. När en kyrka icke är statskyrka, tillkommer denna lagstiftning kyrkan allena och staten eger då blott ett veto en fuldkommen udviklet Stat havde Kirken vistnok intet at frygte, thi Staten fuldkommer sit Siemed i Kirken. Men saadanne Stater gives ikke i Verden; meget mere ere de Statskloge endnu saare uenige om det Maal, Staten skal strebe at naae, og deres Tal er ikke ringe, som opfatte Statens Ziemed paa en saadan Maade, at den ikke kan have Plads for en sand, christelig Kirke, men kuns forAnstalter til den borgerlige Ordens Overholdelse. Forstaaer derimod Staten sit Ciemed med Kirken ret, da maa den vere bange for at komme dens Selvstendighed for ner. Kirken mangler för sit Vedkommende idetminste ikke Erfaringer, som maae gigre den vaersom med Hensyn paa det Forhold, hvori den stiller sig til den megtige Staty (sid. 185). — — En sand Forening mellen Stat och Kirke, der begge maae framtrede og virke med selvstendig Myndighed, finder kun Sted, hvor den beroer paa en gjensidig Anerkjendelse af deres Streben. De söge og gjenkjende hinanden i sin Idee, der tillige udgjör deres Autoritet, saaledes att de vexelviis fremtrede som hinandens Middel og Oiemed. Forsaavidt Staten betragter Kirken, som Middel for sitt Diemed, maa den behandle denne i Lighed med sine gvrige Institutioner og beskytte den på samme Maade. Dette er det förste og lavere, Kirken selv ingenlunde tilfredsstillende Forhold, som Staten opstiller mellen sig og Kirken. Den hvoiere og sande Opfattelse af dette Forhold, hvorved den förste dog ikke udelukkes, men optages og helliggjores, fremtreder, naar Staten seer sit eget Viemed i Kirken, og dennes Jiemed saaledes ogsaa bliver Statens eget. Den förste Opfattelsemaade lader Staten, som Stat, söge sin egen Frelse i Kirken ved den almindelige religigse Character, som ved den offentlige Religion paatryckes Samfundsordenen og Folkelivet. Efter den anden, Christendomen eiendommelige Opfattelsemaade, treder Staten selv ind i Kirken for at szge och frelse Borgerne. I det Staten derved helliger og retferdiggior sine Love og Anordninger for Borgernes Samvittighet, blive baade Stat og Kirke Midler til deres Frielse og Frigjörelse, (sid. 248 f.). Härjemte förekomma rätt märkliga yttranden om norrska kyrkans och presterskapets ställning, hvaribland må anföras, att Kirken begynder at fole Trang til storre Selvstendighed og derfor udvikler en Opposition mod Statens Myndighet (sid. 2415); att, hvad beträffar Presternes hyppige Valg til Storthingsmend, den Tillid, som hervid vises Presten, vises ham ikke som Prest, (sid. 295); att en stor Deel Geistlige gnske (for norrska kyrkan) en hensigssmessigere Forfatning, och att, om denna erhölles, ville mange Ting kunne ordnes paa en bedre, med Kirkens Tary mere overensstemmende Maade (sid. 272) m. m. d.