Aftonbladet – 9 augusti 1847, sida 3

ta, ty huru skulle jag kunna lefva på fyra öre om dagen. Han dog, och jag var i det yttersta elände. Då kom herr Berg — det kan vara en tolf, ja kanske fjorton år sedan — han kom till mig på Gillstun, och frågade mig, om jag ville gå in på de vilkor, han föresloge, så skulle jag slippa ut, hvarjemte han tillbjöd sig att kläda upp mina barn, så att de kunde komma i handel. Häruppå ingick jag naturligtvis. Första vilkoret blef, att jag skulle resa till Rådmansö i Roslagen och der i mitt namn köpa en liten egendom, hvartill penningar voro insatta hos en viss köpman i Norrtelge. Det skedde. En liten tid, vid pass ett år, derefter, antyddes jag att följa dit ett fruntimmer med en hten flicka. Det gjorde mig obeskrifligt ondt om den stackars menniskan, som bara gret; men hvad ville jag göra? En qväll, jag mins den så grant som i går, kom bokhållarn till mig och sade, att nu vore rätta tiden inne till utförande af det värf, hvarför jag egentligen blifvit utsläppt. På bibeln måste jag aflågga ed att aldrig röja hemligheten, och gjorde det ej heller nu, om jag ej insåg, att herrarne visste alltsammans, och att således allt är upptäckt. Då lofvade bokhållarn, att jag till everdelig ägo, och mina barn efter mig, skulle erhålla gåfvobref på detta ställe. Hela affären är, att ni till döddagar bevakar en fånig slägting, sade han. Jag flyttade hit, och kort derefier inträffade Berg med denna herre. Det var om natten — alla sofvo — jag och bokhållaren lyfte honom ur vagnen, och jag tillstår, att det gjorde mig ondt om den olycklige; hen var lindad, hästan som ett barn, med hårdt tillbunden mun. Hans rum här var redan i det skick, det nu befinnes — dit infördes han. Ja, Gud nåde honom, om han af mig blifvit så behandlad, som Berg föreskref. Denne gick så lingt, att han utlofvade etthundra riksdaler för attesten om hans död. Jag frågade, om han var stilla i sin galenskap. Nej, han är ursinnig, svarade bokhållarn, och, innan ni får makt med honom, måste ni använda karbasen dugtigt. Under den tid af två dycn, som Berg qvarstannade, visade han mig, huru den fånige borde behandlas — Jlikväl måste jag, för att tala sanning, intyga, att den herrn då var alldeles oregerlig; men bokhållaren hade knappast farit härifrån, förr än raseriet lade sig. Ni sade: ;den herrn — kände ni då icke den, ni hade under era händer?, afbröt Seton. Den tillfrågade drog djupt efter andan. — (Forts.) ( 4 pv CARL von ZEIPEL.