Aftonbladet – 9 augusti 1847, sida 2

egentliga åsigt af grunden för denna kammares bildande något närmare, än det motsatta alternativet. Skall för öfrigt ett verkligt tvåkammaresystem införas, så, enligt min öfvertygelse, hörer dertill att båda kamrarne blifva satte i full paritet med hvarandra och erhålla alldeles lika rättigheter. I följd häraf har jag ej kunnat godkänna, att granskningsutskottet blifvit sammansatt blott af ledamöter utur andra kammaren. I anseende till utskottsbildningen har jag för öfrigt blott en hufvudsaklig anmärkning, nemligen mot den föreslagna, enligt min tanka alltför stora personalen i lagutskottet, hvilken säkerligen kommer att bidraga mera till de der förekommande lagfrågors invecklande, än till deras utredande. Desse äro de hufvudsakligaste punkter, öfver hvilka jag ansett mig böra med anledning af kommitteens förslag särskildt yttra mig. Jag har gjort detta yttrande så kort som möjligt, för att derigenom vinna utrymme för behandlande af en speciel fråga, och får, innan jag öfvergår till denna, endast tillägga, att i kommittens uti underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t afgifna betänkande förekomma argumentationer och yitranden, dem jag icke genom min underskrift vill hafva förklarat vara med mina åsigter fullt öfverensstämmande. Den speciella fråga, till hvars besvarande jag anser mig förbunden att här söka ingå, är denna: huru bör förhållandet melian Staten och Kyrkan vid införande af ett nytt representationssätt i vårt land till det helas sanna båtnad bestämmas orh ändamålsenligt ordnas? Frågans stora omfattning och de svårigheter, som vid besvarandet möta, må ursäkta framställningens brister, men försöket att på densamma efter måttet af insigt och förmåga gifva ett svar framlägges anspråkslöst såsom ett, om ock ringa, bidrag till den stora reformfrågans lösning, och att härtill, främst inom det område, som i följd af studier och erfarenhet bör vara mig närmare bekant, medverka, synes mig vara en oeftergiflig pligt, ålagd så väl genom den nådiga kallelsen att vara ledamot af representationskommitten, som ock genom det dymedelst gifna uppdragets beskaffenhet, en pligt, till hvars fullgörande jag särskildt tillförbindes deraf, att jag i den vigtigaste hithörande punkt vid kommitteens öfverläggningar stadnat i minoriteten och derföre bör mot majoritetens beslut afgifva motiverad reservation. Det aldra enklaste sättet att besvara den ofvan framställda frågan kunde lätt synas vara det någon gång framställda förslaget, att ingen statskyrka borde finnas och att således staten och kyrkan skulle från hvarandra fullkomligen åtskiljas, så att hvardera kunna inom sitt område verka oberoende och utan gemenskap med den andra. Fördelarne och olägenheterne härvid äro: att å ena sidan skulle genom detta kyrkans oberoende måhända ett kraftigare religiöst lif utveckla sig, men att å andra sidan skulle ock, i följd af den fullkomliga religionsfrihet en sådan kyrkans ställning innebär, öppen väg vara banad för sekterism, svärmeri, fanatism, religionsstrider och förvilletser af alla slag; vidare, att å ena sidan kyrkans tjenare skulle, frie från alla af staten dem pålagde verldsliga bestyr, få odeladt egna sig åt sitt egentliga kall, men att å andra sidan staten, för kvilken uppehållande af en på religiositet grundad moralitet är af synnerlig vigt, skulle beröfva sig ett af de kraftigaste medlen för befordrande af sitt ändamål, om den, genom upphäfvande af sin förbindelse med kyrkan, åsidosatte dennas mera direkta samverkan härtill; änteligen att äå ena sidan skulle kyrkan få utan allt afseende på staten sjelf bestämma sin författning och ordna sin verksamhet, men att å den andra skulle ock i följd häraf staten ej kunna undgå att esomoftast invecklas i konflikter med kyrkan eller rättare sagdt med de särskilda religionspartierna, äfvensom att inblanda sig i dessas säkerligen ofta häftiga strider mot hvarandra, m. m. Fördelarne synas mig sålunda till största delen komma att tillfalla kyrkan. Svårligen torde ock från kyrklig ståndpunkt mycket vara att mot ett sådant kyrkans oberoende invända, helst som historien lärer, att kyrkan icke minst då blomstrat, när den varit ställd utom gemenskap med staten, ja till och med när den varit af staten förtryckt och förföljd. Men att föreslå brytandet af de mångfaldiga föreningsbanden mellan svenska staten och svenska kyrkan — hvilka band i alla händelser väl endast småningom och varsamt må lösas och äfven detta blott i mån af nationens allt mera stigande andeliga utveckling — är något, som ligger långt utom denna kommitts uppdrag och således utom den enskilde kommitteledamotens befogenhet. Ett faktum är, att i Sverige finnes en statskyrka, och mycket förutseende torde icke behöfvas för att inse, att denna kommer ännu ej obetydlig tid att såsom sådan fortfara. Lagstiftningen måste ock alltid utgå från det för handen varande. Svenska kyrkan är en evangelisk-luthersk kyrka och skiljer sig härigenom, äfven i anseende till författningsprinciper. på det bestämdaste från både den hierarkiskt-katholska kyrkan och från den presbyterianskt-reformerta. Båda dessa sistnämnda, ehuru för öfrigt skarpt motsatte hvarandra, hafva nemligen en viss likhet deri, att de söka ställa sig utom staten och fordra, att inom deras verkningssphår staten ej må med sin lagstiftning eller uppsigtsrätt intränga. Den katholska kyrkan lägger häri äfven ett anspråk att stå öfver staten samt i viss mån beherrska eller kontrollera denna, ett anspråk, så öfverdrifvet och i sin tillämpning skadligt, att äfven katholska stater med allt skäl deremot protesterat. I den presbyterianskt-reformerta kyrkan, bildad på rent republikansk grund och med synodalinrättning såsom författningsprincip, är dock syftningen härmed ingen annan, än den, att en möjligast skarp gränslinea må uppdragas mellan staten och kyrkan, så att hvardera må verka för sig och ingendera söka att utöfva inflytande på den andra. Mellan staten och kyrkan har ock denna riktning i länder af reformert konfession föranledt nästan oafbrutna konflikter, hvilka gifvit näringsämnen åt sekteriska splittringar, som åter, inblandade i politiska strider, flera gånger skakat dessa stater i deras grundvalar. I nyare tider har den framkallat den s. k. fria skottska kyrkans protest mot statens inblandning i kyrkliga angelägenheter och deraf följande separatism, äfvensom af lika orsaker likartade söndringar nyligen uppkommit i Schweiz. I Nordamerika har ESTETISKA SR