Aftonbladet – 7 augusti 1847, sida 2

lagliga erfarenhet, så skulle han icke längrelr lifva i okunnighet derom, att t. ex. menighe-ls en på landet, tvärt emot förf:s antagna axiomjc allmänhet visar den största urskillning vidla la de tillfällen, då det gäller att bedömaljs redbarheten och förmågan hos personer, somll på ett eller annat sätt komma i åtnjutande afll dess förtroende, till förrättande af allmänna värf.!c Lägser man nu härtill: att elektorerna, som i! väl öfverhufvud kunna antagas representera ! de valberättigades hög-ta bildning, äro ännuli bättre .qvalificerade än menigheten, att till detli allmännas fromma uppfylla sitt åliggande, samt lemnar man dessutom icke åt glömskan: attl! jemväl den af förf. åberopade högre upplysnin-ls gen, på de direkta valens väg, har sig rätten!!l bevarad, att blifva delaktig uti nationalrepre-; sentationen, fastän ulan serskild valrätt, efterl:! klasser eller stånd: så torde man med full sä-l( kerhet kunna antaga för afgjordt, att det rå-l: hetens välde,, den styrkans och våldets rätt,! hvarom betraktelseförfattaren ordat, endast finnes till uti hans egen, och den med honom likatänkande fraktionens hjerna. — Visserligen bör man lemna obestridt, att medborgare af relatift lägre bildningsgrad ej kunna fullkomligt uppskatta egenskaperna bos en person, som är i besittning af större upplysning, men dennal olägenhet blefve alldeles icke afhulpen genoml klasseller ståndsval och de möjliga misstag, som, i följd af denna olikhet i bildningsoci kunskapsmått, sannolikt kunna inträffa, lära lika litet fullkomligt undvikas vid någotdera valsättet, så vidt man ej vill göra den orimliga förutsättningen af fullkomlig jemlikhet i bildning. Betraktelseförfattaren ifrar för upplysningens sjelfständighet, som naturligtvis är till spillol gifven, sedan folkviljan satt sig i besittning af! samhället,. Hvilket bjernspöke måste icke den der folkviljan vara, som kan till den grad förskrämma en så stoisk filosof, en så ofelbar statsman, som hr Theorell, att han offentligen förkunnar öfver land och rike: att upplysningens bestämmelse är förlorad, om ej folkviljan kan qväfvas,? Och upplysningen sedan, hvilka segrar skall den ej vinna, sedan den, uti de stationära, med ens fått en hel armåe kicka bundsförvandter, som hugga blindt omkring sig,! offrande sig sjelfva åt opinionsväldets tusenhöfdade fenrisulf, under högsinnad täflan attl rycka den förslafvade upplysningen ur folkviljans Ginungagap. Allt hopp är således icke förloradt. Likt nordiska mythologiens Fenrisulf, med kedjan Gleipner fängslades mellan tvenne klippor, så vill äfven betraktelseförfattaren fjeltra folkviljan uti klasseller ståndsbojor, mellan de tvenne kamrarnes klippor. Att den då blefve qväst, lider ju intet tvilvel, och dermed är ändamålet vunnet samt — upplysningens sjelfständighet räddad! Då förf. något längre fram med panisk bäfvan förespeglar oss töljderna af folkets uppviggling,, samt i folkrörelserna, ser förstöring och intet annat än förstöring,, hafve vi med ängslan påmint oss folkrörelserna i hufvudstaden, i anledning af den Crusenstolpeska högmålsprocessen. Något dylikt måtte väl äfven runnit förf. i sinnet, ty rakt ur luften lär han väl ej ha hemtat sin påkomna räddhåga för uppvigglare och folkrörelser. Resonnemanget leder imedlertid derhän, att man, för att undvika dylika farligheter, icke får rådfråga folket öfver alla samhällsangelägenheter, icke inbilla det, att dessa äro så obetydliga, att folket kan bedöma dem etc. Man finner lätt, att historierna om uppviggling etc. måste föregå det nödvändiga botemedlets angifvande, ty dermed var ju ådagalagdt, att man icke får rådfråga folket — hvilket skulle bevisas! D. Den sanna jemlikheten, den kristliga. Författaren är här inne på ett fält, der han anser sig kunna tumla friskt om med sin fantasis lössläppta uppenbarelser. Med djerfva drag tecknar han här ett utkast af kristna lärans sanna väsende, och kommer naturligtvis, genom en labyrint af argumenter, till det slutliga resultatet: att det är stridande mot kristendomens anda, att den användes till befrämjande af politisk frihet. Detta påstående a3nser förf. så mycket mera ovederläggligt, alldenstund Kristus aldrig ogillade någon politisk inrättning; ej ens slafveriet har han någonsin fördömt, ehuru öfverallt omgifven af detta feanomån, : det mest upprörande som menskliga förderfvet bar att framvisan. Här begår förf. den lilla blundern, att helt och hållet förbise den olika ståndpunkt af sambhällsutveckling, hvarpå den tidens civiliserade folk befunno sig. Slafveriet var då långt ifrån så förhatligt, som det sedan småningom blifvit; folken hade uppvuxit med detta fenomen för ögonen och om den store reformatorn predikat mot denna eller hvilken annan samhällsinrättning som heldst, så skulle han derigenom ådragit sin läras bekännare en ännu hätskare förföljelse och måhända icke ens funnit anhängare bland sjelfva det förtryckta folket. Det var alltså för den store mästaren en rödvändighetens oryggliga föreskrift, att aldrig ogilla någon politisk inrättning, men om förf. deraf vill draga den slutsatsen, alt det är stridande mot kristendomens anda, att befrämja politisk frihet, så tarfvas det att riktigt gifva sig ut på djupet af den kompletta evidensens deduktion,. Det är med få ord en rent argusisk slutkonst. E. Stånd och klasser. Som detta kapitel i sjelfva verket blott är en ny upplaga af allt det ordkram förf. redan presterat, under rubriken flertalets rätt, hvertill dock bifogas några specialiteter rörande ståndens uppkomst och natur etc., så ämna vi ej derpå kosta minga ord. Förf. surprinerar här med dan uva hi tariska UHNntäckten att