Aftonbladet – 7 augusti 1847, sida 2

Likt stormens dån ljöd ekot af deras eder, deras kyssar, i hans öron... öfverallt såg han dem framför sig... och svor en lika dyr, som tyst ed, att ej hvila förr, än han sönderslitit både honom, henne och det olyckliga barn, som nu så leende låg i hennes sköte. Derefter drogs munnen till ett afgrundslikt grin. Än stadnade han, än återtog han sin promenad, under hemskt; hotfullt grubblande. Han lemnade rummet och hans steg förde honom ned till fabrikörens. Hela familjen hade gjort sig räkning på att ärfva Albert, redan medan han lefde. Det gällde för dem alla som ett axiom, att han var oduglig till allt annat, än att sitta vid pulpeten på fabrikskontoret. Såsom af ett dunderslag drabbades således fabrikör Asplund af den nyhet, hvilken Berg nu, droppa för droppa, meddelade honom. Ursinnig sprang han in till sin mor... han stammade, hans ögon flammade, och förskräckt frågade hon, hvad som förefallit. Omsider förmådde han tala. O, min mor, hvilken blygd! hvilken nesa! hela vårt hus är skändadt... ;Hvad i Guds namn har då händt? Albert . .. ;Har han gjort af med sig?, Om det varit så väl! det hade Gud, för hans svaga förstånd skull, kunnat förlåta, då han nu... Tårar fyllde hans Ögon. Här får man likväl ej anklaga fabrikören för hyckleri eller tillgjordhet; man måste erinra sig den tidens strängs seder. Hans mor satt stum och tillintetgjord af förskräckelse . hvad skulle hon få höra? I O, min mor! jag, gamla gifta karlen skäms att omtala sådant! Den uslingen! först har han upptagit ett barn