Aftonbladet – 6 augusti 1847, sida 3

VV ——— ——————— — —Q Ör rr ÖR — Kasta ynglet i sjön, så piper det inte!s skreko andra Albert, som fruktade att de-:sa hotelser möjligtvis kunde blifva verkställda, fattade hastigt i barnet, upplyfte henne på armen och försvann ur svärmen. Så snart han väl kom ut ur den, var det som om pesten hade härjat staden. Ivgen lefvande varelse syntes eller hördes till på gator eller i grinder. Då nedsatte han den lilla och frågade hvem hon var. Det. var min morbror, som också skulle halshuggas ! svarade hon under en flod af tårar. Hur bar du kommit bhit? ACk, jag ville så gerna ännu en gång se honom! Han upptog mg i sitt bus... mina föräldrar äro döda... Nu har jag ingen... hvarken far, eller mor, eller morbror! Albert betraktade flickan med ett outsägligt mediidande Hennes ansigt: hade intet, som utmärkte henne, inte!, som lufvade, att hon skulle bli den skönhet, hon sedan blef, undantagandes ett par stora mörkblå ögon och långt gul: hår. Hennes vext var gänglig, liksom vanligen flickors at heumes är. Hvar bor du? Jag skall följa dig hem.x Barnets anletsdrag antogo ett sådant uttryck af sorg, att Albert ryste. Jag har intet hem, om inte hos henne, som sade, att hon skulle slå mig, för det jag gret. Denna slags likhet med hans egna barndomsöden stegrade hans medlidande på det högsta. pÅr du slägt med henne? Åck nej! Då jag nu hyarken har huld eller skyld, har hon sagt, att hon skulle ta mig til barnpigaxr Denna späda varelse, piga? Och hos en furie; sou inför en hel folkmängd talade så?... Tanken derpå upprörde Albert i det innersta af hans själ Men hvad kunde han göra? Viltrådig stod han der. Han visste förut, att det ej lönade mödan, att ban bad sin mor upptaga ett barn, som härstammade från en fiende till hennes parti. Och hksom flickan anat, hvad han led, hopknäppte hon sina händer: j Söta herre, tag mig till sig! Herrn ser så god, så beskedl:g ut! T:lla Johanna skall bli så snäll, så snäll! Morbror har hållit mig i skola... Jag kan sy, jag kan hela storkatekesen! Hun hada fattat hans hand, den hon tryckte mot sina bräpnheta läppar. Albert trodde sig förnimma Jjudet af den återkommande folkhupen ... han tog hastigt sitt beslut,