Aftonbladet – 6 augusti 1847, sida 3

hvilken åsyftade att öfverändakasta den närvarande regeringsformen och förskaffa konungen en utvidgad makt. Då ransakningen väl var slutad och domen fälld öfver de så kallade brottslige, jubilerade hela staden, och man gömde för ett ögonblick, om man var mössa eller hatt. Den dag, som skulle s2 svenska jorden färgad med tic hennes egna söners blod, kom, och, på samma sätt som de svärmiska åskådarne vid inqvisitionens blodiga uppräden, förklarade äfven Stockholms invånare det vackra väret såsom ett bevis på himlens välbehag. Alla portar, fönster, takåsar och vindsgluggar voro fyllda af tätt sammanpackade fysionomier, brinnande af nyfikenhet. att betrakta den hemska processionenv. Alberts förällrar och bror stodo i ett fönster vid Riddarhbustorget. Tll jölje af offrens stora antal, var det naturligt, att många a! iskådarne skulle känna något ibland dem. Albert fann, vid åtankan deraf, odrägligt alt höra de vilda glidjeropen upphäfvas äfven af dem, som räknade sig till biutre folk. Han smög sig således bort, i afsigt att återvända hem. Men... hvem kan undgå sitt öde, hvem förklara den hemska oro, hvilken i afgörande ögonblick fyller menniskans bröst, och från hvilken hon vänder sig bort, för att ly, men ilar endast... sitt öde till mötes? ... Det lägre folket älskar i allmänhet realiteter; de så kallade bättre hålla sig hellre till dessa realiteters idealiserade efterbildningar på teatern; men här var både det högre och lägre folkets uppmärksamhet odelad vänd till det blodiga drama, som nyss börjat. Albert hade icke hunnit många steg ifrån hopen, innan, midt under den vilda scenen, det förfårliga skränet, ett sakta qvidande nådde ans öron. Han såg sig omkring. Ett barn, vid pass tolf eller tretjon år, låg vid foten af en trappa. Just som Albert ämnade tilltala det, nalkades en karl med vildt utseende den lilla fliekan. Hvad fan piper du efter? röt han. Jag känner benne, jag! svarade en qvinna, som stod ler bredvid. Hon är systerdotter till ex af de der, som mista nacken; men vänta du, tills jag kommer hem, skall ag nog klappa köttet på dig, jag!, Den lilla flickan förstaommades; men deån blick hon röjde mot himinelen tände i Alberts bjeria en låga, som aldrig skulle släckas. D2 omkringstående, hvilka i alla fall ingenting sågo af let egentliga skådespelet, började skänka sin uppmärksamnet åt detta Lilla mellanåpel. Gif ungen en risbadstu, så att hon får något att lipa ifverl, sade somliga.