Aftonbladet – 6 augusti 1847, sida 2

gens öde hafva hennes försvarare icke alt skaffa. Hvad hon förtrott dem skola de frambära, nänskönt de icke kunna förutse någon framgång Man finner häraf, att förf. icke anser för rådligt a!t lefva och dö, för sina sanningar; hen eftersträfvar ej att dela deras anade lott: ty med deras öde har han ju ingenting att skaffa! . Denna stoiska filosofi är i förevarsnde fall si mycket mera af nöden, som förf. funnit sig a! omständigheferna föranledd att af sina betrakrelser inkräkta icke mindre än 27 sidor för er så kallad anmälan, — som i sjelfva verket utgör en särskild polemisk afhandling, riktad mo! den liberala pressen, särdeles mot Aftonbladet — hvaruti han bitteriigen beklsgar sig deröfver, att han baft att bekämpa en hel utbildad politisk. litteratur, som sätter sig emot förf:s bemäödanden inför en allmänhet, hvilken genom lång vana lärt att i denna litterstur söka auctoritet för sina tänkesätt. Och till fulländande af vidrigheten i hans ställning hörer, att han nödrats undersöka handlingar af personer, omfattade sf cn hel allmänhets gunst samt att han följaktligen haft att bereda sig på mer än vanlig molgång. Mcn hvad mest tyckes halva gripit författaren, är att han blifvit svårligen kompromeiterad af en organ för den politiska trosbekännelse ban sjelf tillbör. Med neif förtrytsamhet tvår förf. sin befläckade oskuld ren som snö, i den bekanta frågan om regeringens hemlighetssystem, hbvarutll första uppränningen förekom i hr Theorells förra häte. Så har man tillskapat, yttrar förf., ett systeme de bascule af det hemiighe!ssystem, på hvilket han först fästat den läsande allmänhetens uppmärksamhet, hvarefter han på 8 hela sidor söker till komplett evidens deducera, huru litet han föranledt, eller delar den vidunderliga dikten om nbascule-systeme eller afslöjade intriger af regepringen för genomdrifvande af wissa politiska afsigter, såsom partiernas uppsåtliga missledande, för att bringa dem under sitt välde. Att denna betraktelse-författarens ampla protest icke passir i stycke till Minervakotteriets mariemanger får icke bjelpa; förf. ser icke ogerna att yxan går,, blott han slipper hålla i skaftet. Hela denna förklaring eller rentvagning-process är sammanflätad af så ,vidunderliga argumenter, alt den i och för sig utgör ett märkligt kapitel i hr Theorells politiska troslära. Har förf. å ena sid:n lyckats utreda, huru litet det skall hafva varit hans afsigt att tillvita regeringen ett bascule-syståme, så har han deremot, å andra sidan, gjort sig sjelf så mycket mera misstänkt, att vid silt poIitiska skriftställeri, favorisera bascule-principerna. Så mycket är säkert, att ett djufvare idgernas kretslopp, ett mera obekymradt svängande fram och åter, mellan de mest motsatta principer och åsigter, än som förekommer i hr Theorells betraktelser, ännu aldrig framträdde inom publicitetens område, under en menlösare mask af uppriktighet och sanningskärlek. Sedan förf. uttalat sin lifliga ,öfvertygelse om de renaste afsigterv hos regeringen, utgiuter ban sitt hjertas tankar om den beklagansvärda illusion, som icke varseblifvit den redan nog synbara riktningen af opinionsväldetr, som synes förorsaka br Theorell de djupaste bekymmer. Han ser deruti ett skräckvälde, som p,ej längre kan trifvas tillsammans med yttranderättens frihet, och anser det vara i denna punkt, som partiernas tendens till upplysning eller råhet skall röja sig Efter denna deduktion lider det ju intet tvifsel, att förf. med rygg tillförsigt och aktning för sanningen kan siunga följande bannstråle mot de liberale: ,våra motståndare hafva börjat att visa sin molvilja för ordets fria bruk — vi vete hva vi hafva deml! Naturligtvis är det den beryktade historien om Posttidningens munlås, som kommer väl till pass för att tjena förf. till fotfäste vid denna oförvägna stormlöpning mot den liberala pressen. Beskyllningen, att radikalismen ville beröfva sina motståndare en organ, som för tillfallet var den enda, i hvilken fanns något ut,rymme för yttranden i motsatt anda mot Atonbladets och de:s mechjelpares. har blifvit allt för mycket omtuggad och alltför ofta fullständigt vederlagd, för att behöfva ånyo upptagas; men sådant hindrar icke hr Th. att åter uppduka den gamla fabeln, emedan han, i annat fall, icke ens haft att åberopa skenel afintolerans hos sina mo:parter; detta sednare åter var af nöden, för stt drista framkomma med den lika oförsynta som afvita beskyllningen: att radikalismen ej heller skall sky att med ens göra slut på yttrandets fribet, så snart han får den makt som deriill erfordras. Förf. vill dermed ej tillvita de radikale nigon öfverlagd plan emot tryckfriheten, de hafva blott instinktmässigt röjt, hvad som en dag är att förvänta af deres system och deras anhängares upplysningsgrad. Det torde vara öfverflödigt att kosta ett ord till genmäle på en så löslig, så rakt ur vädret tassen be-kyllninZ — vwvittnande om en fullkom