Aftonbladet – 6 augusti 1847, sida 2

het, och, när hon härtill lade dess ytterliga kärlek för den äldre sonen, så... man känner ammors ömma tillgifvenhet för sina ambarn... blödde hennes bjerta för den lilla gossen. Hon tog honom i sina armar, tryckte honom till sitt bröst, och var nästan sanslös af sorg, då hon måste släppa honam ifrån sig. Det förekom kenne, som vore hona tvungen ati öfverlemna honom i den grymmaste styfmors våld, och följden rättfärdigade hennes fruktan. Nu började det stackars barnets martyrskap. Om ej hatad, dock åtminstone med fullkomlg köld behandlad af sin mor, misshandlad sf sin bror, på hvilken hon aldrig tordes klaga, överlemnades han åt pigornas välbehsg. Ömsom smektes, ömsom snäste; och skuffades han a dessa. . Hasbönder och matmödrar förde den tiden ett bådsträngare och mildsire regemente i sina hus, än nu. De vårdade mera sina tjenares seder, och, för att erhålla tjenst i bättre hus, måste äfven dessa beflita sig om ett ärbart och anständigt lefverne. Ssiledes undgick gossen att s2 dåligt uppförande, och höra grofb-ter, hvilket sannerligen kan anses såsom hans enda lycka. Men de sår, hans bj-rta fick, då ban såg madren kyssa uch smeka den äldre brodern, under det aldrig ett leende, aldrig en enda vänlig blick uillföll honom, inverkade menligt på hans belsa, och, hade ben, i stället för sin ammas, ärft sin mors sinnelag ... hvilken bottenlös afgrund af hat, harm, b.tterbet skuile cj då hafva öppnat sig i hans inre! Tårar perlade i hans ögon, men aldrig undföll honom en suck utaf afund, aldrig en klagan över orättvisa. Han trodde, att felet var hans, och bjöd på tusende sätt till, att genom lydnad, undergifvenhet och tjenstaktighet vinna sin mors förlåtelse och sin brors bevågenhet. Han ansåg det för så naturligt, att den äldre skulle befalla, den yngre lyda, att han ej begrep: purua det kunde vara annorlunda. Men ännu mer skulle hans lidande skärpas. Man tog informator i huset. Denne, en rättskaffens ung man, behandlade gossarna efter deras förtjenst. Alberts lyckligare naturgåfvor förvärfvade sig hans kärlek... och efter et balit års tid var han således ej till lags, utan affirdades Hans efterträdare, listtg som en räf, hal sm en ål, smidig som en katt, undersökte först jordmånens b skeffenbet och skötte växterna derefier. Albert blef i bokstaflig me ning, hvad man under medeltiden kallade Schlägerjunge) Ett år hade detta lidande fortfarit, hvilket, om de varat längre, ofelbart dödat honom, då ensaftigsen slägtin; ) En förnämare lekkamrat åt unga furstar, hvilken måste mot taga bestraffningen för deras förseelser. Utan att deras vär dighet förnärmades, skulle agan bestå i det medlidande, d kände för den vän, som led för dem,