Aftonbladet – 6 augusti 1847, sida 2

af lugnt re:onremang och oväldig granskning af sina motståndares motiver och handlingar, äfvensom att upptaga till vederläggning det snart sagdt fåniga påståendet, att de folkvänner, hvilka gifva ton åt frihetssinnet för dagen, förneka konungamakten och arbeta på hennes undergång, samt yrka folkets envälde,, etc. — För hvarje tänkande läsare ligzer det i öppen dag, till hvilken grad af öfverdrift förf. här utsträcker sina anspråk på allmänbetens konsiderationer,, så vidt man ej får zentaga, att han räknar på en total brist af omdömesförmåga och bekantskap med dagens politiska företeelser, bos sina lösare. Att på den ena sidan (pag. 26) föra ett sådant språk, som det ofvan citerade, och på den andra (pag. 27) yfva sig öfver att man ,vägrar låta bortsläpa sig med strömmen vaf en ny jargon för dagen, bevisar allt för vä!, med hvilken frånvaro af besinning betraktelseförfattaren rusar åstad: ty hvad kan man väl kalla dylikt Mänchhbausianskt munväder, om ej en vedertagen jargon för dagen hos det stationära kotteriet? Nästan ännu mera absurd förefaller hr Theorells försäkran : att bans fordna mexalterade frihetsentbusiasm har sedan icke förlorat sig, ty den var grundad i hens öfverntygelse och fri från alla främmande afsigter. ;Han vet med sig, att han för den utstått de pprof, ålagt sig de försakelser, som han baft i ;sin makt; och han har dermed dokumenterat, ;såvidt af honom berott, renheten af sin öfver;tygelse. Skall väl detta vara ett hån, ett säckeri med renheten af vår tids frihetstendens, eller dårar sig förf. verkligen med det sanguiniska hoppet, att kunna tubba allmänna tänkesättet med dylika ,vackra talesält, som stå i appenbar strid mot riktningen af hans skriftställareverksamhet ? Men vi hafva redan slösat allt för många ord på arbetets polemiska anmälan,. Till det redan sagda kunde bifogas några reflexioner öfver den grötmyndiga, sjelfkära och ofelbara (on hvarmed förf. uppträder för att afklädan sina motståndare den folkgunst, som han sjelf säger sig förakta. Men älven detta anse vi vid närmare eftersinnande onödigt; den läsande allnänheten känner alltför väl herr Theorells oförmåga att kufva sina anlag lör öfversitteri och bemantla sina egenkära anspråk på ofelbarhet; ans eget jag — vishetens högsta potens — ramskimrar öfverallt genom de draperier af inspråkslöshet, sjelfförnöjelse och oväld, hvarmed han söker bemantla och dekorera sin egensär!eks behagsjuka foster. Hans grotteska demonstrationer mot herrar Geyer och Richert skulle nästan frammana åtlöje, owm ej förf:s beeende mot dessa utmärkta personligheter i förta rummet uppväcker en alltför djup indignaicn hos hvarje rättsint läsare, som ej likgiltigt an se tvenne af landets största snillen och alanger samvetslöst smutsbekastas af en oförsonig pamflettskrifvare, som aldrig skall kunna örlåta, all hans eget ljus blifvit fördurnkladt! (Forts. följer.)