Aftonbladet – 6 augusti 1847, sida 2

Syrsan vid Spiseln, af Charles Dickens, öfvers.; på C. A. Bagges förlag; hos L. J. Hjerta, Stockholm. 448 sidd. 8:0o, å 40 sk. bko. Detta nyligen utkomna arbete, af den produktive brittiske romanförfattaren, har i England haft den ovanliga framgång, att inom loppet af en kort tid ej mindre än 20 upplagor deraf blifvit utgifna. Hvad som gjort dess stora lycka är väl, att Syrsan vid Spiseln kanske i högre grad än andra denne författares arbeten utmärker sig för en natursann och trogen uppfattning af den poesi, som stundom återfinnes i de lägre klassernas hemlif. Hjelten i berättelsen är en simpel forman, lång, grof, något rå till sitt begrepp och sina fasozer, men bottenärlig; som äger en liten, den täckaste och trefligaste hustru, man kan önska sig, och således leiver ett verkligen arkadiskt lif, både på och utom sin forvagn. En person, som afundas denna lycka, förstår imedlertid att väcka formannens svartsjuka, och dertill erbjuda sig åtskilliga skäl. Följer så qvasikatastrofen (utsigter till äktenskapsskilvad), och utvecklingen. Härtill komma flera mästerligt skizzerade och lyckligt i siycket inväfda episoder. Sådant är i få ord innehållet af denna berättelse, som i anseende till sin inskränkta volym kanske af mången ej skall helsas med namn, heder och värdighet af roman, men detta oaktadt äger ett stort värde för den poesi, den täckhet, det behag, hvarmed accessoirerna till taflorna ur det husliga lifvet äro utförda. Öfversältningen är vårdad; tryck, papper och utstyrsel vacker. Såsom prof på stilen, meddela vi följande utdrag: Mrs Peerybingle gick ut i den duskiga skymningen, trippande öfver de våta stenarne i ett par små nätta träskor, hvilka gjorde otaliga aftryck af Euclides första proposition öfver bela gården ). Mrs Peerybinogle gick ut, säger jag, och fyllde kitteln ur brunnen. Straxt derpå återvände hon utan träskor; de hade kommit till korta på promenaden, :) Qvinnorna i England nyttja då det är smutsigt ett slags träbottnar, under hvilka sitter en ring af jern. RR