Aftonbladet – 3 augusti 1847, sida 2

Uslingen gick. Han hade ej på länge förargat sig öfver något så mycket, som att han ej lit föra henne till arresten med separationsvakt. Nå, nå, hvad som ej skedde i dag, grinade han för sig sjelf, kan få ske i morgon., Men det skedde ej. Sedan Albertina blifvit ensam och fick öfvertänka sitt grymma öde, dukade den kraft under, som hittills uppehållit henne. När vaktdrängen följande morgon inkom, för att lemna henne den usla kosten för dagen, fann han henne utan sansning och i stark feber. Hon flyttades genast i ett annat rum, der på henne alla möjliga omsorger slösades. På femte dygnet bröt sig febern och inom åtta dagar var hon temligen återställd. — Alhertina, hvars milda själ djupt kände sig förbunden för deu minsta godhet, fattade under sin sjukdom tillgifvenhet och förtroende för vaktmästarns hustru, som med så mycken ömhet vårdat henne. Hon frågade, hur hennes svärmor befann sig, och fick till svar, att prostinnan ej mera hölls vid sängen, men att läkaren förbjudit henne att lemna rummet. På sin begäran erhöll hon skrifmaterialier och uppsatte ett bref till sin fosterfar, i hvilket hon på det bevekligaste skildrade sina olyckor och Bergens nedriga försåt, besvor den ömsinnade gubben, att, om han trodde på hennes oskuld; skänka henne religionens tröst och tala vid hennes Gustaf, i händelse han i dessa dagar skulle återkomma. Vaktmästarhustrun emottog brefvet, för att bära det på posten — men lemnade det åt — Berg. Vill kamrern taga emot det, eller skall jag lemna det åt grefven?, Nej, tag hit det.s Det vore kanske ett för hårdt påstående, att han med likgiltighet genomläste detta bref, men han tröstade sig lätt. Hon har ju sitt öde i sina händerb sade han för sig sjelf. Hvilken lycka ändå att ej Adelheim fick läsa detta! Jag har aldrig sett någon så upptänd. Detta bref hade kunnat väcka hans verkliga kärlek ... och huru skulle det då gå med Charlotte?... Nej, några glada ögonblick må hon få ... men dermed punctuml! Efter en stund kom vaktmästarhustrun åter in.